Skrotbil

Idag kom domen. Det är tveksamt om det är lönt att laga vår lilla skruttbil. Dumt. Hade önskat att den skulle hålla lite till. Gärna ett år. Nu behöver vi nog köpa ny bil och sedan är det förrådet som ska byggas inom kort. Plattan görs nu och sedan byggs själva byggnaden nästan kvartal. Trädgården hade ju också varit trevligt att göra något åt nästa vår/sommar. Det blir bara så väldigt mycket utgifter, på väldigt kort tid.

Var är den där miljonvinsten? Hade gärna tagit emot den nu... Gärna ett par, om jag nu ändå ska vinna... ;o)

Urolog

Vi har börjat gå hos urolog med dottern. Vi har en vag förhoppning om att hon ska bli torr när hon är fem. I vart fall säger hon själv att hon ska kunna ha sina jordgubbstrosor då. Försöker motivera henne genom att prata om vilka fina trosor vi kan köpa när hon inte längre behöver blöja.

Denna helgen blir det kissmätning. Hon ska gå på toaletten en gång i timmen då vi ska kolla exakt hur mycket kiss som eventuellt kommer och sedan ska vi parallellt mäta hur mycket vätska hon får i sig och vid vilka tider. Den 17 november har vi besök hos uroterapeuten igen då vi ska gå igenom schemat. Ska försöka få förskolan att mäta under två dagar också för att få ett så bra underlag som möjligt.

Tidiga mornar

I vanlig ordning vaknade minstingen tidigt. Det är tidigt att gå upp kl 6 en lördag... Sov så djupt att mannen fick banka på mig ett tag innan jag vaknade och fattade att hon ropade... Får se hur länge mannen sover. Lovade att han skulle få sovmorgon idag. För ovanlighetens skull la han sig riktigt tidigt igår, men jag vet att det har varit en orolig natt och att han har varit uppe ett flertal gånger för att hjälpa dottern. Det är nog inte så långt borta att vi börjar med extern assistent även på helger... Även om det är skönt att det bara är vi hemma, så sliter det mycket med alla gånger vi behöver hjälpa dottern under natten.

Jobbesök och nackspärr

I morgon ska dottern följa med mig på jobbet. Hon ska vara hos mig halva dagen, sedan kommer mannen in och hämtar henne, eftersom jag har en SPA-behandling kl 12 och jag gissar att hon inte tycker det är så roligt att sitta och vänta på mig.

På förskolan har de berättat att hon hela veckan har pratat om att hon ska hälsa på mig på jobbet. Sött! Har planerat att ta med elrullen för att hon ska nå upp till borden. Sist hon hälsade på hade hon innerullen med sig, men det fungerade sådär. Hon kommer dessutom över trösklarna med elrullen, något som inte alls fungerar med innerullen. Det känns kanske inte alltid som världens bäst handikappanpassade arbetsplats, även om den absolut inte är undermålig.

Har riktigt ont i nacken ikväll. Har haft det från och till i nästan en vecka. Mannen hävdar att det troligtvis beror på att jag envisas med att ha fönstret öppet på natten i vårt sovrum. Det blir bara så himla kallt annars... Tyvärr kan det nog ligga en del i det han säger... Kanske man kan sova med en halsduk på...?

Fler tårar

Mannen berättade i morse att dottern hade varit ledsen igår. Riktigt ledsen. Ledsen för att hon aldrig kommer att kunna gå. Tårarna hade trillat ner för hennes kinder när minstingen somnat och min syster åkt hem med sin dotter. Mannen och dottern satt i soffan och pratade en stund. Sedan var allt som bortblåst hos dottern och hon var glad igen för att plötsligt en stund senare bli riktigt ledsen igen.

Det är ibland som om dottern inte riktigt orkar tänka på sorgliga saker under så lång tid, men de finns där hela tiden och plötsligt kommer det upp till ytan. Utan någon som helst förvarning kommer frågorna, tankarna och känslorna. Då gäller det att fatta sig snabbt som förälder. Finnas där och ge henne svar på de frågor hon har. Ärliga svar. Även om det är jobbigt att svara att hon aldrig kommer att kunna gå på hennes direkta frågor, så vill jag att hon alltid ska veta att hon får ärliga svar från oss.

En stor dag

Igår var det en stor dag. I vart fall för dottern var det en stor dag. Normalt sett tar vi hem elrullen över helgen, men låter den stå kvar på förskolan under vardagarna. Det är ändå så sällan hon hinner ut och köra på kvällen. Istället släpar vi innerullen och den manuella uterullen mellan hemmet och förskolan. Som vanligt hade vi haft elrullen hemma över helgen och i måndags hade jag därför med den i bilen när vi kom till förskolan.

Rutinerna vid förskolan när jag lämnar brukar alltid vara att jag först bär in innerulle, ev ståskal och dotterns ryggsäck. Därefter går jag ut till bilen och hämtar barnen samt uterulle/elrulle.

När jag skulle lyfta ut dottern sa hon till mig att hon kunde köra in på förskolan själv. Det har hon aldrig gjort tidigare. Sagt och gjort. Jag tog lillasyster i handen och öppnaden grinden för dem båda. Dottern åkte snabbt fram till dörren in till hennes avdelning. Jag stannade kvar en extra sekund bara för att se så att hon klarade av att trycka på knappen som öppnar dörren. Hon fick slå ett par gånger på knappen, men sedan öppnades dörren och hon körde glatt in utan att ens titta åt mitt håll.

Därefter gick jag tillsammans med minstingen till hennes avdelning, som ligger på andra sidan av huset. Jag hade tänkt gå tillbaka till dotterns avdelning innan jag körde vidare till jobbet för att kolla så att allt var okej med henne. På vägen mot dotterns avdelning passerar man den del av förskolan där hon normalt sett sitter och äter frukost på mornarna. När jag går förbi där så öppnas fönstret och dotterns extraresurs ropar på mig. Bakom henne satt dottern i sin rullstol med världens malligaste leende. Hon ville bara säga hej då. Jag behövde inte alls komma in, utan hon hade klarat det själv.

Det kan låta som en så fjuttig sak, att en 4,5-åring klarar av att "lämna sig själv" på förskolan, men för dottern - och för mig - var det stort. Var tvungen att ringa mannen direkt när jag hade satt mig i bilen. Jag hörde hur även han växte. Det var stort. Att hon hade klarat av att själv köra till dörren, öppna dörren och se till så att hon fick den hjälp hon behövde för att ta av sig ytterkläder och bli flyttad till innerullen.

Ett, två, åtta, nio!

Minstingen har börjat räkna. Åtta, nio räknar hon under tiden hon pekar på olika saker. Hos mina föräldrar igår hördes hon emellanåt ropa "åtta, nio" och sedan hoppade hon från nedersta steget på trappan, från madrasskanten eller något annat - som hon inte borde göra...

Nu har hon börjat lägga till "ett, två" i början också. Resterande siffror verkar hon tycka är överflödiga och ibland snabbräknar hon "ett, två, nio". Hon räknar ofta innan hon ska hitta på något bus. Ibland är det bara så sött att det är svårt att inte småle inombords samtidigt som vi tillrättarvisar henne. Man får inte hoppa i soffan. "Ett, två, åtta, nio" och hopp!

Hon må vara extremt busig emellanåt och hon verkar ha myror i byxorna mest hela tiden, men hon är så otroligt charmig att det helt enkelt är svårt att vara irriterad på henne i mer än några minuter i taget.