En intensiv helg

Det har varit en intensiv helg. Är helt slut. Tog en ensampromenad i eftermiddags. Behövde verkligen få komma ifrån och vara själv. I en timma vandrade jag omkring nere vid havet. Helt underbart. Gick en dryg halvtimma längs med vattnet och sedan genom villakvarteren tillbaka. Omgivningarna är verkligen vackra här. Mannen såg helt slut ut när jag kom tillbaka, trots att han hade vilat i minst en timma på sängen innan jag gick ut.

Nu ikväll har mannen planterat vårt äppelträd som vi fick förra helgen. Känns skönt att det är gjort. Det såg lite ledset ut här inne... Var väl heller inte helt opimalt att ha det stående i en bunke i köksdelen... Bara en tidsfråga innan minstingen skulle välta ner det.

Dottern var så söt tidigare ikväll. Hon ville absolut vara prinsessa, så jag hjälpte henne att ta på prinsessklänningen, sedan skulle tiaran på och läppstiftet så att hon fick en mun som var bra att pussa med...(!) Hon måste ha sett på prinsessan och grodan väl många gånger... ;o) Det är mycket prat om giftemål, pussar, att göra sig fin osv. Det hade kanske kommit även om hon inte sett på prinsessan och grodan fem miljoner gånger, även om det är lätt att koppla ihop det med filmen. Oavsett så är det väldigt sött. Försökte få en bild på henne när hon hade sin prinsessklänning på, men det vägrade hon. Synd. Förhoppningsvis så blir det fler tillfällen.

Illamående :o(

Hemma. Är trött, snorig, illamående och väldigt öm i magen. Känns lite som att gå omkring och vara åksjuk. Förutom snorigheten då som har tillkommit som ett extra plus. Började må konstigt redan igår förmiddags och sedan har det gått lite i vågor. I morse mådde jag riktigt illa, men just nu känns det ganska okej. Det kan vara barnen som har dragit hem några baciller eller så är jag bara stressad rätt och slätt. Oavsett så valde jag att stanna hemifrån. Har jobbat lite under förmiddagen och tänkte försöka mig på ett pass till i eftermiddag.

Skulle egentligen hem till en kompis ikväll på bokklubb, men det kändes inte som en riktigt bra idé. Vill inte riskera att smitta de andra om det är en bacill och mår jag konstigt pga stress så behöver jag nog ändå bara ta det lugnt.

Lämnade barnen på dagis i morse. Eftersom jag varit iväg i flera dagar på tjänsteresa, så kändes det inte rätt mot mannen att be honom ta det igen bara för att jag mår lite illa. Kändes som om jag skulle börja kräkas i vilken stund som helst. Panik. Hur gör man då? Ber fröknarna om ursäkt och sedan kräks på förskolans toalett. Hade varit lätt pinsamt. Lyckades klara mig utan att göra bort vare sig mig eller barnen. Istället fick jag stå ut med en gallskrikande minsting. Hon är verkligen en mardröm att lämna på förskolan. Bär jag henne så går det oftast bra. Vägrar jag, så innebär det att jag får släpa henne till dörren. Känns sådär... När någon av pedagogerna har lyft upp henne så tar det bara ett par sekunder så är hon nöjd igen, men fram tills dess gråter hon förtvivlat. Har jag inte hunnit fram till dörren, så slänger hon sig på marken och om har vi kommit inanför så klamrar hon sig förtvivlat fast vid mina ben. Hade det inte varit för att fröknarna (och andra föräldrar) övertygar mig om att hon är hur glad som helst när inte jag är i närheten, så hade jag tvekat att lämna henne alls. Hon är dessutom inte alls lika skrikig när mannen lämnar henne...

Rulle pga små fötter

Hörde en mamma berätta på dotterns dagis att hennes son kommit hem från dagis en dag och berättat att det fanns en flicka i rullstol. Sedan hade han sagt till sin mamma att anledningen till att hon satt i rulle var att hon hade så små fötter. Han hade sagt det som det mest självklara i hela världen.

Nu har ju i och för sig dottern väldigt små fötter, stl 23 när man är 4,5 år är väl inte så stora, men att det skulle inverka på förmågan att gå är kanske inte så stor. Sött var det i vart fall med pojkens kommentar.

Kan jag gå när jag är 9 år?

Så kom det igen. Dotterns funderingar. "Mamma, hur gammal är jag när William är lika gammal som mig?". Jag svarade att hon då skulle vara 9 år. "Sitter jag fortfarande i rullstol då?" Det är svårt att svara annat än jakande på den frågan. Såg hur ledsen hon blev, även om hon inte började gråta eller sa något mer. Usch, det känns så hårt att behöva ge henne dessa svar. Jag önskar så att jag hade kunnat svara att tills dess har du lärt dig att gå.

En känsla av att vilja kompensera henne för allt ont fyller hela kroppen, men det går ju inte. Jag kan inte kompensera henne för att hon inte kan gå. Det går liksom inte. Har lovat att jag ska köpa ett par lila gummistövlar till henne. Jag antar att det är någon form av kompensationsbehov inom mig som lyser igenom. Mannen ifrågasatte om det var så smart att lova bort just ett par lila gummistövlar, innan vi vet om vi kan hitta ett par. Han har nog rätt, men nu har jag ju lovat...

Varför händer allt när jag är iväg?

Varför händer allt när jag är på tjänsteresa? I morse ringde dagis för att fråga var skenor och stövlar var och för en stund sedan ringde de från minstingens avdelning. Hon har tydligen trillat från en stol och fått en spricka i läppen. Det blöder tydligen en del, så personalen tyckte vi skulle ta henne till vårdcentralen.

Hade inte mer än hunnit få tag på mannen för att be honom köra och hämta henne förrän telefonen ringde igen. Tydligen hade vi en bokad tid på kardiologen till dottern. Har ett vagt minne av att vi bytte tiden i somras och det kan nog stämma att vi hade en tid idag... Suck... Beklagade och skyllde på flytten... Det är väl delvis sant antar jag.

Kontentan är nog att mannen och jag måste börja köra planeringssamtal igen. En halvtimma varje söndag för att gå igenom vad som händer den kommande veckan.

Önskar att jag kunde vara hemma hos mannen och stötta honom. Han lät rätt stressad... Jag antar att det inte blir bättre av att han lämnade stora bilen till verkstaden i morse och att vi inte får tillbaka den förrän i slutet av veckan. Denna veckan kommer troligtvis stavas kaos och saken blir liksom inte bättre av att jag är iväg...

En intensiv helg

Det har varit en väldigt trevlig, men intensiv helg. I fredags kom en av mina närmsta vänner över från England tillsammans med sin bebis. Jag hade turen att få rå om henne ända till i morse. Riktigt riktigt mysigt.

I lördags hade vi ett sedan tidigare inbokat bubbelparty hemma med riktigt champagne och buffé med smårätter. I går tog vi det mest lugnt under dagen och sedan passade vi på att ta en riktig långpromenad när barnen hade somnat. Vi var ute i nästan 2 timmar i ganska raskt tempo. Åh, vad jag saknar dessa promenader med henne! Hade det inte varit för att klockan började bli mycket hade jag kunnat gå en timma till. Nu bor hon ju inte i världens ände, men det är inte precis att man tar en promenad en gång i veckan... eller ens i halvåret...

Det sa bara pang...

Pang sa det när dottern trillade i golvet. Sedan blev det en sekunds tystnad innan mannen vrålade "nej" och sprang fram till dottern. Då började hon gråta och sedan grät hon hejdlöst och bad mannen om ursäkt. Inte ska hon be om ursäkt för att hon trillar! Jag tror hon blev mest rädd för hans reaktion. Han blev bara så rädd att det var något allvarligt. Efter att hon hade fått gråta en stund i min famn och fått båda sina nallar i knät blev allt bra med några chokladlinser. Det är märkligt vad mycket plåster och chokladlinser kan bota.

När hon fått sina chokladlinser och tårarna slutat rinna pratade dottern och jag lite om vad som hade hänt. Hon hade suttit i sin låga stol framför tv:n och sedan sträckt sig lite väl långt fram, tappat balansen och trillat den lilla biten ner i golvet. Att hon sträckt sig lite för långt fram var hennes egen förklaring. Hon hade glömt att hålla fast sig och trillat. Vi pratade lite kring att även minstingen trillar ibland och det är ju helt okej att trilla ibland. Det bara blir så. Att mannen och jag blir riktigt rädda när det händer är trots allt inte något som dottern behöver fokusera på just nu. Det räcker med att hon vet att det gör ont. Vi pratade också lite kring att man inte behöver be om ursäkt om man trillar. Det är ju trots allt sådant som bara händer.

I slutändan tror jag på något sätt ändå att det var bra att hon trillade. Hon slog sig inte allvarligt. Tror inte ens hon fick en bula. Det gjorde bara lite ont i huvudet när hon föll. Hon behöver också få sina smällar ibland. Det räcker inte att förklara för en 4-åring att det kan göra ont när man trillar, ibland behöver man känna det också. Bara det inte blir allvarligt, för då är det självklart inte alls bra, men hon behöver också få sina smällar någon gång ibland.