Tjejkväll

Tillbaka från en trevlig vinkväll på en närbelägen restaurang. 12 drivande kvinnor. Kan det bli bättre? Har fått flera bra kontakter som kan vara användbara. Har dessutom lärt känna en riktigt trevlig tjej som bor ganska nära oss. Vi kan nog ha lite bra affärskontakter. En after work är paxad om någon månad eller så. Innan dess hinner jag nog inte. Mitt ordinarie jobb och barnen måste självklart komma i första hand. Det var verkligen helt underbart att få komma bort från allt under ett par timmar.

Lyckligare barn?

Båda barnen verkar trivas bra på nya förskolan. Även om det har varit en del skrik när minstingen ska lämnas, så går det bättre och bättre. Hon accepterar numera att personalen lyfter upp henne och kan mycket väl gå fram till dem på morgonen när jag ska gå och hennes tårar rinner ner längs med kinderna. När hon väl kommit upp i deras famn så slutar hon nästan alltid att gråta på direkten. Det känns tryggt och skönt att veta att hon har slutat gråta innan jag har lämnat förskolan.

När jag hämtar barnen så är de riktigt smutsiga. Hur är det ens möjligt att bli så smutsig? Framför allt minstingen är ett enda stort smutsmonster. Ett väldigt lyckligt monster. Häromdagen hade hon blå tuschpenna i ansiktet, på tröjan, på byxorna och slutligen en hel del på de nyinköpta gummistövlarna. Undrar om de hade ritat ute....?

På förra dagiset var hon också smutsig ibland, men inte alls på samma sätt. Rullar hon sig i jorden innan jag kommer för att sedan lägga sista finishen med tuschpennan när jag går in genom grinden? På något sätt känns det som om de leker mer och utan några begränsningar i hur de får leka. Kanske vet jag för lite för att kunna dra några långtgående slutsatser, men det känns bra att se dem så smutsiga när jag hämtar dem. Även om jag inte får kläderna helt rena längre och även om jag också måste slänga mina kläder i smutsen när vi kommit hem. Smutsen har en tendens att smitta av sig på mig. Kan bero på kramarna och minstingens önskan om att få bli upplyft.

Barnen är också ofta tillsammans och leker. Utemiljön skiljer inte på små barn och de lite större. Det är möjligt att de går ut vid olika tillfällen under dagen, men på kvällen när jag ska hämta barnen så är de nästan alltid tillsammans. Det ger en viss tillfredsställelse och en oerhört stor glädje att se dem hand i hand bland de andra barnen. Att se deras kärlek till varandra kan värma vilket hjärta som helst.

Andningsregistrering

Hur kan dagarna gå så fort? Jag tänker på kvällarna att jag ska skriva ner allt som har hänt och sedan plötsligt har tiden bara flugit iväg och det är dags att lägga sig.

Just nu är mannen inne på sjukhuset med dottern. Inte något allvarligt alls. En vanlig andningsregistrering och justering av hennes BPAP. Tanken är att försöka ställa in den så att den blåser lite mer försiktigt i början för att assistenten sedan ska kunna försiktigt vrida upp effekten. Förhoppningsvis gör det att dottern inte vaknar.

För första gången har vi en assisten med oss! Halleluja! Det innebär att mannen (förhoppningsvis) kan sova några timmar på plats och jag behöver inte ställa klockan på ringning i natt för att åka in och byta av. Därigenom slipper vi också att ordna med barnvakt till minstingen. Assistenten får samtidigt en utbildning i hur apparaten verkligen fungerar och kan ställa alla frågor hon möjligtvis kan ha.

Dottern blir förhoppningsvis utskriven i morgon förmiddag, men jag har bett förskolan att lägga undan lunch till henne ifall hon inte hinner dit i tid.

Nästa vecka är det dags för kardiologen. Vi lyckades missa tiden i slutet av förra månaden... Det var bara för mycket att hålla i huvudet för oss båda. Tack och lov var de förstående på barnsjukhuset och gav oss en ny tid ganska snabbt därefter.

Ensam på hotellrummet

Hade högt flygande planer på att verkligen ta det lugnt ikväll. Så fort mötet var över så skulle jag bara ta det lugnt och samla energi på hotellrummet. Så blev det inte. Hotellrum ja, men inte det där med att bara ta det lugnt. Istället har jag suttit med datorn och försökt ta hand om alla mail. Har blivit ombedd av min chef att omprioritera i min kalender de närmaste 2-3 veckorna för att hjälpa till i ett projekt som befinner sig i lätt kris. Projektet har högsta prioritet på avdelningen, så det är inte mycket att göra. Har verkligen försökt flytta allt jag kan. Gissar att det kommer bli veckor kantade med stress, men det är i vart fall en begränsad tid och jag kan ta ut all övertid i tid. Borde kanske redan nu boka in två dagars ledighet om si sådär 3 veckor.

Nu äntligen ska jag i vart fall göra mig i ordning och krypa ner i sängen. Har tagit med mig en rykande färsk bok att läsa: Själens osaliga längtan av Audrey Niffenegger. Låter lite som en billig kioskroman... Hon kunde kommit på en bättre titel. New York Times Book Review har gett den bra betyg, vilket borde vara någon form av kvalitetsstämpel. Man kan ju hoppas i vart fall...

Båda bilarna strular där hemma. Mannen lät verkligen trött när jag pratade med honom. Det är inte roligt när det strular. Känns lite som om vårt liv är kantat med jobbiga beslut och dyra räkningar. Ibland vill man bara att allt ska flyta. Det känns inte riktigt som om det gör det just nu. Istället står där två trötta och slitna föräldrar som konstaterar att barnen inte har regnkläder som passar, att minstingen inte har några bra skor till gympan på lördag, att ingen av bilarna riktigt vill fungera, att bygglovsansökan är försenad pga diverse saker vi inte rår över... Dagis är stängt i morgon och på tisdag läggs dottern in för andningsregistrering. Positivt i det hela är att för första gången har vi assistans under tiden dottern är på sjukhuset. Så det är inte riktigt sant att allt går oss emot, men lite grand... och just nu känns det som om det är lite för mycket...

Tjänsteresa

Sitter på tåget mot Södertälje. Ska på nätverksträff. Lite stressad över att åka iväg på tjänsteresa denna veckan också. Inte för att det är så långt, men egentligen har det inte någon betydelse. Det är ändå ett par kvällar och nätter som jag inte är hemma. Har i vart fall bestämt mig för att skippa middagen i morgon kväll. Jag vet, det är väl då man förväntas nätverka som mest, men jag resonerade som så att jag får nätverka desto mer under dagarna. Dessutom behöver jag nog ensamheten. Att bara få sitta själv på ett hotellrum och inte ha så mycket att göra. Kanske ta en dusch, leta upp något sunkigt hak att köpa take away från och sedan sitta i sängen och äta samtidigt som tv:n visar halvtaskiga såpoperor. en tillvaro som antagligen hade stressat mig för några år sedan. Tiden innan barnen. Nu känns det bara som en ofantlig lyx att få sitta ensam. Det behöver inte ens vara något fint hotellrum, det behöver heller inte ligga centralt. Bara jag får en rimligt okej säng, en tv och lite tystnad. Ska lägga mig riktigt tidigt.

Ikväll ska jag bo hos en kompis. Försöker slå ihop tjänsteresan med att hälsa på vänner i den mån det är möjligt. Sedan blir det en lugn och tyst kväll i morgon. Förhoppningsvis är jag relativt utvilad när jag kommer hem på fredag kväll. Planen är i vart fall att vara så pigg att jag kan ta bilen, åka ut till IKEA och köpa en ny säng till minstingen.

Dottern ska vara hos sin stödfamilj och det här är ett riktigt bra tillfälle att påbörja arbetet att vänja henne vid en "vanlig" juniorsäng istället för hennes älskade spjälsäng. Återstår att se hur det går - om mannen och jag orkar lägga henne om och om igen. Hon kommer nog inte vara så lättflörtad antar jag... Ska sätta upp en sänghimmel ovanför sängen för att hon ska få känslan av att det är lite trångt och ombonat - precis som hon har det i sin spjälsäng. Kanske fungerar det.

En intensiv helg

Det har varit en intensiv helg. Är helt slut. Tog en ensampromenad i eftermiddags. Behövde verkligen få komma ifrån och vara själv. I en timma vandrade jag omkring nere vid havet. Helt underbart. Gick en dryg halvtimma längs med vattnet och sedan genom villakvarteren tillbaka. Omgivningarna är verkligen vackra här. Mannen såg helt slut ut när jag kom tillbaka, trots att han hade vilat i minst en timma på sängen innan jag gick ut.

Nu ikväll har mannen planterat vårt äppelträd som vi fick förra helgen. Känns skönt att det är gjort. Det såg lite ledset ut här inne... Var väl heller inte helt opimalt att ha det stående i en bunke i köksdelen... Bara en tidsfråga innan minstingen skulle välta ner det.

Dottern var så söt tidigare ikväll. Hon ville absolut vara prinsessa, så jag hjälpte henne att ta på prinsessklänningen, sedan skulle tiaran på och läppstiftet så att hon fick en mun som var bra att pussa med...(!) Hon måste ha sett på prinsessan och grodan väl många gånger... ;o) Det är mycket prat om giftemål, pussar, att göra sig fin osv. Det hade kanske kommit även om hon inte sett på prinsessan och grodan fem miljoner gånger, även om det är lätt att koppla ihop det med filmen. Oavsett så är det väldigt sött. Försökte få en bild på henne när hon hade sin prinsessklänning på, men det vägrade hon. Synd. Förhoppningsvis så blir det fler tillfällen.

Illamående :o(

Hemma. Är trött, snorig, illamående och väldigt öm i magen. Känns lite som att gå omkring och vara åksjuk. Förutom snorigheten då som har tillkommit som ett extra plus. Började må konstigt redan igår förmiddags och sedan har det gått lite i vågor. I morse mådde jag riktigt illa, men just nu känns det ganska okej. Det kan vara barnen som har dragit hem några baciller eller så är jag bara stressad rätt och slätt. Oavsett så valde jag att stanna hemifrån. Har jobbat lite under förmiddagen och tänkte försöka mig på ett pass till i eftermiddag.

Skulle egentligen hem till en kompis ikväll på bokklubb, men det kändes inte som en riktigt bra idé. Vill inte riskera att smitta de andra om det är en bacill och mår jag konstigt pga stress så behöver jag nog ändå bara ta det lugnt.

Lämnade barnen på dagis i morse. Eftersom jag varit iväg i flera dagar på tjänsteresa, så kändes det inte rätt mot mannen att be honom ta det igen bara för att jag mår lite illa. Kändes som om jag skulle börja kräkas i vilken stund som helst. Panik. Hur gör man då? Ber fröknarna om ursäkt och sedan kräks på förskolans toalett. Hade varit lätt pinsamt. Lyckades klara mig utan att göra bort vare sig mig eller barnen. Istället fick jag stå ut med en gallskrikande minsting. Hon är verkligen en mardröm att lämna på förskolan. Bär jag henne så går det oftast bra. Vägrar jag, så innebär det att jag får släpa henne till dörren. Känns sådär... När någon av pedagogerna har lyft upp henne så tar det bara ett par sekunder så är hon nöjd igen, men fram tills dess gråter hon förtvivlat. Har jag inte hunnit fram till dörren, så slänger hon sig på marken och om har vi kommit inanför så klamrar hon sig förtvivlat fast vid mina ben. Hade det inte varit för att fröknarna (och andra föräldrar) övertygar mig om att hon är hur glad som helst när inte jag är i närheten, så hade jag tvekat att lämna henne alls. Hon är dessutom inte alls lika skrikig när mannen lämnar henne...