Amulans med minstingen

Även idag regnar det. Fast åskan har slutat. Det har liksom inte varit läge att gå ner till havet. Tack och lov har de en simbassäng - inomhus - på hotellet. Efter frukosten blev det en tur dit. Simhallen har både en större bassäng och en barnbassäng med varmt skönt vatten. I barnbassängen finns det en röd rutschkana ner i vattnet. Minstingen sken upp som en sol när hon såg den och skyndade sig genast dit för att åka kana. Vi hade inte hunnit vara där i mer än några minuter förrän minstingen trillar. Jag vet fortfarande inte exakt vad som hände för det var den enda sekunden jag hade ryggen mot henne, eftersom jag behövde ta mig bort mot dottern.

Jag skyndade mig direkt fram mot minstingen när jag hörde hennes gråt och vi möttes på halva vägen. Då ser jag den enorma bula som växer fram från hennes panna. På bara några sekunder har den växt till en halv golfboll i omväxlande blå och röd färg. Det känns som om den växer hela tiden och paniken kommer smygande inombords.

Det är i stunder som dessa som jag och mannen blir ett superteam. Dottern plockas snabbt upp ur vattnet och sätts i en solstol vid kanten av barnbassängen och mannen tar över dottern som skriker hjärtskärandes. En badrock sveps över minstingen för att hon inte ska frysa och mannen skyndar ut till receptionen för att tillkalla läkare. Mannens tyska är bättre än min och personalens kunskaper i engelska är verkligen bristfälliga. Under tiden letar jag upp några föräldrar från gruppen vi reser med och ber dem se till dottern under tiden jag skyndar ut till receptionen för att se om mannen behöver hjälp. Att ta med sig dottern, hennes rullstol och alla våra prylar tar för lång tid. Allt har gått så fort att hon knappt har förstått vad som har hänt, inte mer än att minstingen slog sig.

Ute i receptionen gråter minstingen fortfarande. Hotellpersonalen har beslutat sig för att ringa en ambulans och är iväg för att fixa is till hennes panna. Jag tar över minstingen medan mannen skyndar sig ut till simhallen för att hämta dottern. Minstingen är fortfarande väldigt mammig av sig och lugnar sig något när hon hamnar i min famn. Efter ett tag kommer en ambulans och två killar kommer in i receptionen till mig och minstingen som äntligen lugnat sig. När hon får syn på männen får hon nästintill panik och de får inte röra vid henne. Ingen får se på hennes panna. Eftersom de är oroliga för att hon ska ha fått hjärnskakning, så tycker de att vi absolut ska åka in till sjukhuset i Bergen. Jag får ett par minuter på mig att springa till vår lägenhet, ta på mig en klänning, hämta handväska och våra pass. Sedan bär det iväg i ambulans. Minstingen vägrar lämna min famn och sitter tillsammans med mig i samma säte och med samma säkerhetsbälte. Antagligen inte ett optimalt sätt att åka på ur trafiksäkerhet, men vi blir försäkrade om att de ska köra försiktigt.

Väl framme på sjukhuset suckar de över att jag inte har ett sjukförsäkringskort för minstingen. Tanken har inte slagit mig att skaffa ett europeiskt sjukförsäkringskort till barnen. Så himla dumt. Tack och lov har jag ett eget kort - som visar sig gå ut bara några dagar senare. Så fort vi kommer hem ska jag beställa ett nytt till mig själv och till båda barnen!

Ambulanspersonalen, som inte heller de kan någon vidare engelska, är hur söta som helst. Minstingen vägrar släppa min famn, så de rullar fram en rullstol till mig, så att jag kan sitta och vänta med henne i knät. På akutmottagningen finns inte en enda stol att sitta i. Minstingen är så uppstressad att hon inte ens lyckas kissa, trots att hon är kissnödig. Inte förrän andra gången vi går på toaletten lyckas hon.

Efter en stund kommer en läkare som gör en grundlig undersökning på minstingen. Hon konstaterar att hon reagerar normalt, men ber mig väcka henne två gånger under natten för att se så att jag kan få kontakt med henne. Vid minsta förändring eller om minstingen börjar kräkas, så ska vi åka in direkt. Tack och lov verkar allt ha gått bra! Oavsett vad som händer under resterande del av veckan, så kommer det bli en resa att minnas!