Det är knepigt att hitta den perfekta balansen i livet. Går det ens? Jag lyckas i vart fall aldrig. Antingen är det för mycket att göra eller för lite. Läste någonstans att det är nyttigt att ha långtråkigt emellanåt. Det har jag väldigt sällan. Har jag långtråkigt så beror det mer på att det är en trist uppgift, i hemmet eller på jobbet, som måste göras och som jag inte alls tycker är kul att utföra.
Har kommit fram till att även om det är ren pest att vara stressad för att det är för mycket omkring mig, så är faktiskt det motsatta värre. Avskyr den krypande känslan när jag inte har något att göra. Har inte någon betydelse om det är hemma eller på jobbet.
Vet att flera i min omgivning tycker att jag borde dra ner på tempot, men det är inte alltid så enkelt och frågan är om jag alltid mår så mycket bättre av det. Jag är absolut inte någon arbetsnarkoman, men i vart fall ibland känns det som om jag har lite mer energi än vad kanske medel-svensson har. Har i vart fall inte ännu hittat någon annan som också känner hur det liksom bubblar av energi inombords emellanåt. Inte bara så att det finns mycket roligt på jobbet att göra, utan hela tiden inom alla möjliga områden. Det finns så mycket jag vill göra och idéerna bara bubblar på hela tiden - både på jobbet och privat. Tror aldrig jag skulle kunna bli helt arbetslös. Jag skulle alltid komma på något att göra. Har tränat mig själv att prioritera och tycker nog att jag har blivit betydligt bättre på det än tidigare. Att inte bara prioritera efter mängden saker, utan efter vad som faktiskt ger mig energi tillbaka.
Jag tillhör säkert den personlighetstyp som skulle kunna gå in i väggen så att det visslar om det, men jag tror inte att jag riskerar göra det för att jag gör för många saker, utan snarare om jag hamnar i situationer där jag omges av alltför många arbetsuppgifter eller situationer som är energidränerande. Det är sånt som knäcker. Att ständigt behöva argumentera för dotters bästa är energidränerande, samma sak med jobbiga besked om hennes sjukdom eller veckor där det inte finns möjlighet att få tillräckligt med sömn för att barnen ropar hela tiden. Även den ständigt närvarande sorgen tar självklart mycket energi. Då är det lätt att fly in i saker som ger energi, men jag tror inte att den flykten nödvändigtvis behöver vara av ondo, utan så länge den ger energi tillbaka så stärker det mig som person. Sedan är det självklart en balansgång så att allt hinns med, inklusive sömnen. Familjen kommer ändå alltid komma i första rummet, oavsett. Det faller sig liksom naturligt, men bara för att familjen prioriteras så måste det även kunna finnas rum för den egna personliga utveckligen.
Tror det är samma med mannen. Han skulle gå under om han inte fick jobba med sitt nya företag. Det ger honom energi i tillvaron. Det tar självklart mycket tid, men det gör honom mycket lyckligare och det gör att familjen också mår bättre.
Det är nog som någon sa en gång: Det har antagligen inte någon betydelse i vilken livssituation jag och min man än skulle befinna oss i, vi skulle ändå alltid ha mycket att göra och mycket på gång. Vi är helt enkelt sådana som personer och det är så vi trivs att ha det. Fast det innebär ändå inte att det emellanåt blir lite väl mycket för oss båda.
Den stora knäckfrågan för oss är nog snarare att hitta sätt att hantera vardagen när vi kommer in i perioder med för mycker att göra på kort tid och det samtidigt är allt för få timmar sömn. Räddningen har varit de nätter vi har assistans och vi båda kan få sova hela nätter, men nu har vi 10 långa veckor framför oss, med start i februari, när den av dotterns assistenter som brukar sova hos oss är på praktik. Troligtvis kommer hon inte kunna vara hos oss alls. Kommer nog bli rätt tungt...
