Medicinbollar

Medicinbollar måste vara Guds straff för otränade mammor... Trodde inte det var möjligt att bli så trött av ett träningspass som igår. Känns idag... Trött i hela kroppen, men framför allt i ryggen. Fast det känns samtidigt bra att ha lite träningsvärk. Tränade boxning igår. Tränaren måste ha fått någon slags kick av att se oss lida. En klen tröst var att även de som såg vältränade ut såg ut att få kämpa en del.

Inkompetenta taxichaufförer

Körde dottern till dagis i vanlig ordning idag. Fredag innebär bad och på dagis ska en taxi vänta (sjukresa) redo att ta henne till barnhabiliteringen där badet äger rum. Taxibilen ska vara på plats kl 8 för hämtning. Kl 07.30 ringde taxichauffören för att kolla om det var 07.30 han skulle hämta dottern... När det väl var dags för honom att komma, så hittade han inte... När han slutligen dök upp så hade han inte med bilbarnstolen... Vi beställer alltid sjukresa med bilbarnstol. Dotterns sjukdom gör att hon under inga omständigheter får åka utan bilbarnstol. Taxichauffören visade föga förståelse och menade att han inte alls fått veta att hon behövde en bilbarnstol.

Under normala omständigheter har jag ganska lång stubin, men inte när jag är övertrött, ledsen och stressad - och framför allt inte när det gäller mina barn. Blev riktigt, riktigt förbannad på taxichauffören. Han blev lätt stressad när jag ville ha hans namn - som han vägrade att lämna ut. Hm! Lätt ordnat. Det står ju på taxilegitimationen inne i bilen... Så nu är det nerskrivet. Resultatet av vår argumentation blev att han ringde sin chef som i sin tur ville prata med mig. Chefen lyckades inte lugna mer mig, utan han fick en duvning han också. Han ifrågasatte t o m att dottern skulle behöva en bilbarnstol! Jag får frispel! Slutade att jag lastade in dotter och pedagog i min bil och körde dem till habiliteringen. Dottern ska inte behöva lida för ett klantigt taxibolag.

I bilen på väg in till habiliteringen ringde taxichaufförens chef. Han tyckte inte att vi skulle vara så dumma mot taxichauffören. Det var ju hans första dag... Som om jag bryr mig! Oavsett om det är hans första eller sista dag så ska det fungera. Är så himla trött på att det aldrig fungerar. Det har varit strul varenda vecka denna terminen. Chefen kunde inte garantera att en bilbarnstol skulle finnas med i den taxibil som hämtade dottern på badet... Seriöst...!?

När jag äntligen kunde köra mot jobbet så var jag fortfarande riktigt, riktigt arg. Ringde till kundtjänst för sjukresor. Fick prata med en väldigt trevlig tjej, som bekräftade att det finns en löpande beställning och att det där står att det ska vara bilbarnstol.... Hon lovade att kolla upp vad som hänt och återkomma. Hon gav mig också rådet att spara mina lappar med namnen på de taxichaufförer som har klantat sig... Det är trots allt så att det är taxichaufförens ansvar att säkerställa att passagerarna åker säkert.

Det hela slutade med att det blev samma taxichaufför som nu tydligen ska ansvara för dotterns sjukresor till och från badet. Återstår att se hur det fungerar.... När dottern skulle hem från badet kom det både bil och bilbarnstol. Däremot medföljde det en taxichaufför utan kompetens att spänna fast bilbarnstolen...

Väl inne på jobbet var jag fortfarande arg. Tog ganska lång tid innan jag lugnat ner mig. Funderar allvarligt på att skriva en insändare, men ska först ge taxibolaget en chans till, nu när vi fått en utpekad chaufför.

Trött, ledsen och sliten

Vi var på möte på barnhabiliteringen i morse. Trött, ledsen och sliten. Inte bästa förutsättningarna för ett möte. Kommer nästan inte ihåg något från mötet. Försökte fokusera på minstingen för att inte börja gråta. Jobbade hemifrån resterande del av förmiddagen. Kände mig avtrubbad, blev inte mycket gjort. Åkte till jobb vid lunchtid. Ditresan gick bra, men att gå ur bilen var en kraftansträngning. Varför är näsdukarna slut när de behövs som mest? Borde sätta ihop en checklista att använda för att kolla av innehållet i handväskan. Medge att det hade varit praktiskt! Dioder som lyser upp väskan på insidan hade också varit en bra idé... Någon som är sugen på att vidareutveckla?

På kvällen var jag helt slut. Åkte ändå iväg på bokklubbsmöte. Mannen tyckte jag skulle ringa och säga att jag var sjuk, men ville ändå iväg. Saker och ting blir ju inte bättre av att jag är hemma och koncentrerar mig på min egen sorg. På så sätt är nog jobbet en räddning. Det är som en frizon där jag tvingas tänka på annat. Skönt! Måste vara tungt för föräldrar som enkom arbetar som assistent för sina barn.

Precis hemkommen från bokklubben. Vill bara sova....

Början till kontraktur...?

Dottern verkar inte kunna sträcka ut högra armen ordentligt. Upptäckte det när jag gjorde de dagliga stretchövningarna med henne nu ikväll. Undrar om det är början till en kontraktur...? Försökte leka fram övningen för att se om hon kunde sträcka ut ordentligt. Bad henne se hur långt ut åt sidorna hon nådde när hon låg på rygg. Ena armen var helt sträckt, men den andra ville inte bli helt sträckt i armbågen. Försökte hjälpa henne lite försiktigt, men det kändes som om armen var sträckt så långt det gick.

Ska inte ta ut någon sorg i förskott. Det kanske inte alls är någon permanent stelhet... Hon kanske bara tillfälligt var stel eller så ville hon inte sträcka ut (fast det är nog inte så troligt...). Känns lite tungt...

Minstingen är dålig i magen, så det har varit en riktig bajs-dag idag. Åkte hem tidigare från jobbet för att hjälpa mannen som skulle iväg och träna med dottern. Kändes inte riktigt läge att ta med minstingen. Annars brukar hon normalt få hänga med.

Tänk, snart börjar minstingen på dagis! Om en månad! Tiden har gått så väldigt fort! Det är så roligt att se när hon kryper och går. Hon har t o m börjat att försöka springa. Går sådär. Tre snabba steg räcker för att hon ska tappa balansen och trilla. Fast hon är riktigt duktig på att gå nu! Det är bara ibland när det kommer trösklar och annat trams ivägen för henne, som hon trillar.

Minstingen har lagt till sig ovanan att lägga sig ner på mage på golvet och gråta när det inte blir som hon vill. Trodde inte det skulle komma så tidigt. Känns nytt och ännu så länge inte alls speciellt jobbigt, utan bara väldigt gulligt. Dottern har aldrig klarat av att lyfta huvudet i magläge, så minstingens utveckling känns stort. Även om hon säkert är hur normal som helst, så känns det jättestort att få följa hennes utveckling. Är lite avundsjuk på mannen som är föräldraledig och har varit det sedan i maj. Jag vill också vara hemma och busa med minstingen.

Good enough

Måste lära mig att dra ner på ambitionen, att lära mig att leva efter "good enough". Försöka lära mig att prioritera det som är viktigast och bara strunta i det andra. Går sådär...

Läste en artikel om att det som får män att må dåligt (ur stressynpunkt) är om det är stressigt på jobbet, medan kvinnor stressas av höga krav på jobbet, på att ha det perfekta hemmet, en meningsfull fritid och såklart att ta hand om familjen. Givetvis finns det undantag, men generellt sett så ser det tydligen enligt forskning ut på detta sättet. Även om det tar emot att säga, så känner jag igen mig i en del av det... Vill ju så gärna... och så väldigt mycket...

En kollega sa till mig att hon tyckte att jag förvisso kanske borde lära mig att dra ner på ambitionsnivån ibland, men att jag samtidigt var så väldigt klarsynt, att jag hade en sådan insikt. Fast vad hjälper det att ha världens bästa självinsikt om man ändå inte klarar av att leva efter den? Att bara konstatera att det är ju ett (i längden) destruktivt förhållningssätt, hjälper knappast. Det svåra är att ta steget från insikt till förändring. Den dag jag lyckas lösa den gåtan - och dessutom klarar av att leva efter insikten - då ska jag skriva en bok. Tror man skulle kunna bli hyfsat rik på kuppen, för jag misstänker att jag inte är ensam om att ställa höga, kanske ibland orimliga, krav på mig själv.

Ladies Night och fönsterputs

Borde skaffa mig en liten liten bärbar dator. En sådan som kan ligga bredvid sängen när jag lagt mig, redo att öppnas när helst jag kommer på briljanta formuleringar och tankar till bloggen. Av någon anledning kommer de alltid när jag lagt mig och då orkar jag knappast gå upp ur sängen för att starta upp datorn och skriva ner det.

Var på Ladies Night igår med ena systern och en kompis till henne. Lite märklig känsla att sitta i en publik som enbart bestod av tjejer - 5500 tjejer. Var inte alls sugen på att åka dit tidigare på dagen, men väl där var det faktiskt riktigt roligt. Kanske väl låga skämt emellanåt och det var lite väl mycket genus-snack, men bortsett från det var det en väldigt trevlig show. Åkte hem direkt efter. En kompis, som också var där med ett annat gäng, skulle ut direkt efter och undrade om jag ville hänga med. Var bara för trött. Känner mig rätt sliten för närvarande och bara tanken på att hålla mig social efter klockan 23 gör mig helt matt.

Idag har en kompis varit över och putsat fönster tillsammans med mig. Hade inte hon kommit hit hade det inte blivit något putsat alls. Tror det blev bra. Trodde vi skulle hinna alla fönster på nedervåningen, men det tog betydligt längre tid än jag trodde. Alla är i vart fall putsade på utsidan. Tog precis alla krafter jag hade. Kände mig helt apatisk och totalt orkeslös när min kompis åkt hem. Mannen gav mig en bit choklad och skickade mig i säng innan kvällsmaten. Hur kan man bli så fullständigt utmattad av att putsa fönster?

I morgon bitti är det besiktning av huset. Lite nervös... Hoppas att de inte hittar en massa fel... så att köparna hoppar av... Hade det inte varit för besiktningen hade jag struntat i fönstrena. Tänker att om det ser ut som om vi verkligen tar hand om huset så kanske de inte ser eventuella brister i huset... Hoppas...!

Föräldraträff

Idag var det föräldraträff som barnhab hade anordnat precis hela dagen. Vi var 5 föräldrar som hade samlats. Jag var den enda som hade ett barn med MDC1A, de andra hade barn med SMA. Har inte förstått tidigare hur lika diagnoserna är. Kanske inte själva orsaken, men hur de yttrar sig. Det är på något sätt befriande att få träffa andra i samma sits. Det är svårt ibland att förklara för andra hur det känns, hur det faktiskt är att ha ett barn med en viss diagnos. Att då få träffa andra som förstår precis, och som dessutom har bra tips på olika lösningar i vardagen, är super. Samtidigt ska det förståss erkännas att det också är tungt. Det är jobbigt att bli så påmind om vilken värld jag och familjen faktiskt lever i. Det är jobbigt att höra hur äldre barn har det, för det är ändå ett riktmärke på hur vårt liv kan se ut om några år. Det är som att hoppa in i ett liv som jag ännu inte har förberett mig på. Är helt övertygad om att jag kommer klara det bra, men det är ändå tufft att höra.

Det är befriande att höra andra föräldrar som inte heller orkar nå upp till de krav som ställs från sjukvården, men som ändå är fantastiska föräldrar. Det är ju ändå så att barnen ska ha livskvalitet också och då kanske ståskalet får stå en kväll eller två, även om jag får dåligt samvete...

London

Det var ett tag sedan jag skrevs, men det har varit intensiva dagar - och dessutom är det strul med internet här hemma.

Förra veckan var det först utbildning i Stockholm tis-ons och sedan iväg på semester till London på torsdagen. Bara jag och mannen! Torsdag-söndag. Helt underbart! Vi hade bokat biljetter till Hairspray och jag ville till T.M Lewin (underbara skjortor!), men i övrigt hade vi inte något alls bokat. Det var så underbart. Att bara få släppa alla måsten och inte ens ha ett fullspäckat schema att följa. Att kunna släpa sig ur sängen sent, sitta och äta frukost vid 11-tiden, glida in till London vid lunchtid och sedan bara vara tills vi (läs jag...), blev trötta och tog tunnelbanan tillbaka till goda vänner. Det var verkligen behövligt! Egentligen så köpte vi inte så mycket prylar (kom hem med en handväska, ett läppglans, 3 skjortor och en väldigt fin - och egentligen för dyr - kappa). Mannen köpte ett par saker och en liten pryl till dottern som hon ska få i julklapp. Skulle antagligen kunna skriva hur mycket som helst om resan, men har inte riktigt ork just nu.

Har lyckats rubba lite på dygnet. Borde ligga i säng för länge sedan, men är fortfarande pigg! Hur nu det kan komma sig... Första natten hemma sov vi båda dåligt - trots att inga barn störde... och natten till idag vaknade dottern, i vanlig ordning, ett antal gånger.

Denna veckan är det galet många sjukhusbesök. Mannen avverkade två tillsammans med dottern igår, i morgon är det uppföljningsmöte med hela teamet på habiliteringen och på fredag är det utbildning hela dagen för oss föräldrar. Får se hur vi gör med minstingen. Vi kan ju knappast ta med henne...

Borde nog gå och lägga mig nu...

Rubbad sömn

Tappade räkningen på hur många gånger dottern vaknade och ropade i natt. 7 gånger kanske....? Känner mig som en zombie, även om mannen i ärlighetens namn nog tog flest gånger. Blir så ofta väckt på natten att när jag väl har chansen att sova ut, d v s sova utan att bli väckt, så går det inte. Vaknar ändå - flera gånger per natt - och kan inte somna om. Det är så irriterande så det finns inte. Nu har jag varit iväg två nätter, två ensamnätter och ändå kan jag inte sova.

Mannen var iväg och köpte sömntabletter till mig igår. Receptfria på apoteket. Något annat vågar jag inte använda. Får se om det hjälper. Tror att jag kanske har kommit in i en ond cirkel och att det är anledningen till att jag har så svårt att sova. Måste bryta trenden på något sätt.

En kaotisk dag

Är på konferens i Stockholm. Programmet är extremt späckat och slutade precis för dagen. I morgon börjar programmet redan kl 7.20... Tack och lov, så är första delen valfri - tror jag skippar. Första föreläsaren är på plats kl 9 eller var det 08.30....? Hm... Minns faktiskt inte riktigt...

Åkte upp redan igår. Tog tåget upp och passade på att hälsa på en kompis. Lite som att slå två flugor i en smäll. Det var inte bara trevligt att hälsa på henne, utan jag slapp dessutom åka hemifrån kl 5.15 i morse för att hinna hit...

Tågresan upp började lugnt, men slutade ganska kaotiskt. Lyckades ringa mannen precis när han var på väg till dagis för att hämta dottern. Sjuk - hög feber. När jag ringde tillbaka 30 min senare så var det världens kaos i bakgrunden. Dottern grät och skrek högt av magsmärtor. Enligt mannen hade hon ont i nedre delen av magen - på ena sidan. Skulle kunna vara blindtarmen... Panik. Hon beklagar sig aldrig för magont och brukar aldrig bli så panikledsen när hon har feber. Barnakuten nästa. Under tiden mannen ringde för att få tag på dotterns läkare på habiliteringen så ringde jag för att fixa barnvakt till minstingen. Att hantera båda barnen på barnakuten kan bränna ut vem som helst. Lyckades få tag på min ena syster som ändrade om sina planer på studs och skickade iväg sin man att hämta minstingen. Åh, vad jag älskar min familj i sådana här krissituationer! Under tiden hade mannen fått tag på dotterns läkare som omedelbart ringde barnakuten för att förbereda dem på att mannen och dottern var på väg dit. Hon hade t o m fixat fram så att en kirurg med specialitet på magar skulle vara på plats och undersöka dottern.

Innan mannen kom iväg kräktes dottern - ordentligt! Det verkar som om hon lyckades få upp det onda genom kräket för tydligen blev hennes allmäntillstånd betydligt bättre efteråt. På akuten undersöktes hon noga, men trots att mannen och dottern kom in via en gräddfilskö, så tog besöket ändå 3 timmar. Stackars dottern. Hon lyckades i vart fall hinna bli hungrig och pratade om att hon ville ha en macka med smör och ost och bubbelvatten. Antar att man kan se det som någon form av friskhetstecken.

Hon har fortfarande hög feber, men hon är i vart fall glad igen. Det är märkligt, men i sådana här situationer så fungerar jag och mannen som världens bäst trillade team. Allt flyter på och vi är hur effektiva som helst - och verkligen trygga i hur vi ska hantera situationen. Det är som om vi hanterar de akuta situationerna bäst. Däremot kände jag mig oerhört maktlös i att befinna mig så långt från familjen. Att inte kunna göra mer. Pratade med min chef på kvällen för att meddela att jag eventuellt skulle avbryta utbildningen i förtid för att åka hem med vändande flyg beroende på dotterns status. I sådana här lägen blir verkligen allt annat oviktigt.

Det har varit svårt att koncentrera sig på utbildningen idag. Jag är starkt emot personer som sitter och skickar sms på sina mobiler under föreläsningar, vilket jag har gjort idag. Massor med sms till framför allt mannen. Har dottern fått Alvedon? (vilket var en rätt korkad fråga - för det är ju klart att hon hade fått!) Hur har det gått med febern? Kan jag göra något? osv.

Ser redan fram emot att få åka hem i morgon igen..., även om jag inte kommer vara hemma förrän ganska sent.

Lyxtid och framsteg för minstingen

Ensam hemma. Helt underbart! Ska lyxa mig med att gå och lägga mig så fort jag skrivit färdigt på bloggen. Ingen väckarklocka och inget barn som väcker mig tidigt. Känner mig dessutom väldigt duktig som var iväg och tränade boxning direkt efter jobbet. Panikstressade iväg för att hinna med passet som började 16.15, men känner mig extremt duktig som faktiskt både såg till att komma iväg så tidigt från jobbet och som dessutom faktiskt tränade. Tränade mot en kille som inte alls tränat lika länge som mig, så även om han väl var lite mer vältränad än mig, så var jag bättre på slagen och slog hårdare. (Tävlingsmänniskan inom mig log ett stort leende, även om han antagligen inte alls insåg att det var en pågående tävling). Frågan är om jag kommer klara av att ta mig ur sängen i morgon. Armarna är redan tunga och magen och nacken ganska ömma, efter den minst sagt tuffa träningen. Det är en viss känsla att få till ett riktigt hårt slag, att få slå ur sig aggressionerna och frustrationen. Är övertygad om att det är en bra träning både psykiskt och fysiskt.

Minstingen har börjat säga "mamma". Så himla gulligt. Mannen ringde precis för att berätta. Hon började testa ordet igårkväll och idag har hon tydligen inte gjort något annat än att säga mamma. :o)

Såg om tonårsföräldrar på tv och insåg hur enkelt mitt liv ändå är, trots allt. Tre mammor, en vars pojkvän lämnade henne så fort hon visade sig vara gravid, en vars pojkvän lämnade henne när barnet bara var några dagar gammal och sista mamman var förvisso inte längre tillsammans med sin pojkvän, men de var i vart fall vänner och verkade hjälpas åt med det mesta. Så sorgligt på något sätt. Att bli mamma så tidigt och dessutom behöva hantera det helt själv. Även om de (förhoppningsvis) får stöttning av sina föräldrar, så är det ändå inte samma sak som att ha en respektive som stöttar och delar på ansvaret. Saknar barnen och mannen - fast det ska ändå bli väldigt skönt med en tyst natt...!

RBU - ett meningsfullt engagemang

Precis hemkommen efter ett långt styrelsemöte med RBU. Panikstress från jobbet, via hemmet för att hämta papper och pärm, via affären för att handla fika till mötet och sedan vidare till mötet. Väl på mötet visade det sig att vi var två som hade handlat, så det blev verkligen massor med mat. Hur mycket som helst över också. Mötet gick bra och tiden bara flög iväg. Om jag inte hade pressat på tiden mot slutet så hade vi nog suttit kvar än...

Även om engagemanget i RBU tar tid - och energi, så ger det samtidigt så väldigt mycket. Att få umgås med andra i samma sits, att få känna att jag gör något som kan påverka andras och min egen tillvaro ger på något sätt en tillfredsställelse. Jag är nog till viss del en föreningsmänniska. I vart fall hamnar jag ofta i styrelsen och jag trivs med det, även om jag ibland kanske inte är helt nöjd med hur mycket tid det slukar.

Trots att jag tyckte att den utbildningssatsning jag ansvarade för i år tog för mycket tid så har jag nu lovat att ansvara för utbildning i taktil massage under 2010... Hoppsan...! Fast jag tror faktiskt att det hade varit värdefullt för flera av våra medlemmar, både föräldrar och barn. Ska däremot försöka dra ner på ambitionsnivån. Det räcker kanske med att arrangera steg 1 under 2010 och sedan kan steg 2 vara under 2011 samt examen - för dem som så önskar.

Assistans

Så mycket enklare det har blivit sedan vi fick assistans. Även om vi behöver finnas i närheten och hoppa in då och då, så är det skönt att ha någon att dela ansvaret med. Vår assistent har fortfarande svårt att sätta gränser emellanåt, vilket jag inte alls klandrar henne för. Det är inte så enkelt med ett barn i trotsåldern. Jag tycker ändå att hon gör ett fantastiskt jobb och det går bättre och bättre hela tiden. Tror inte att jag hade hade varit mogen för den typen av jobb när jag var i hennes ålder. Förhoppningsvis stannar hon kvar hos oss en längre tid, eftersom jag tror att hon och dottern kan växa ihop på ett bra sätt.

Dottern frågade assistenten ikväll ifall hon ville sova över (vilket var planerat) och ifall hon i så fall ville sova bredvid henne. Ett mycket bra tecken på acceptans!

Har också insett hur svårt det är att förklara vissa saker som rör dottern, t ex hur man enklast gör för att lyfta henne. Vissa saker går på automatik och det krävs lite fundering för att komma fram till vad jag faktiskt gör.

Stressad igen

Kände mig så avstressad igår. I vart fall fram tills att dottern kom hem från stödfamiljen. Det tog 30 minuter efter att hon kommit hem så kände jag hur stressnivån sköt i höjden. Då hade ändå inget hänt. Inget skrik, inget strul, inget egentligt jobb alls och ändå blev jag stressad. Stressen ökade under kvällen och resulterade i att jag sov dåligt. På morgonen vaknade jag jättetidigt och kunde inte somna om. Hela dagen på jobbet har jag känt mig superstressad. Problemet är bara att jag inte riktigt vet vad jag är stressad över. I vart fall kan jag inte peka på en särskild grej. Antar att det är av hela situationen.

Jag gissar att min stressnivå just nu är så hög att det inte räcker med en helgs avkoppling för att återhämta mig. Känns lite tungt. Vill inte gärna gå in i väggen. Det hade knappast varit någon bra lösning för vare sig mig eller familjen. Berättade för min chef i morse att jag känner mig väldigt stressad för närvarande, men att jag inte kan peka på en enskild grej. Stressen gör att det inte finns någon som helst möjlighet för mig att hantera en ökad arbetsbelastning, inte ens för en kortare tid. Känns tungt. Hon, liksom min man, menar att jag nog måste sänka min ambitionsnivå under en period. Jag hör vad de säger och jag tror jag förstår, men det är inte så himla enkelt att bara ändra sig själv över en natt.

Dottern är söt. Ibland när orken tryter och jag bestämmer mig för att skippa sjukgymnastikprogrammet, så ropar hon ofta på mig när hon blivit lagd. När jag kommer in till henne så tittar hon på mig "mamma, vi glömde ju stretchingen!". Det kommer från dottern som tidigare aldrig ville göra övningarna. Nu gör hon dem med glädje, framför allt (gissar jag) om det innebär att jag är inne hos henne en liten stund till.

Minstingen har gjort stora framsteg och går nu 7-8 steg utan problem. Det är fantastiskt att se alla hennes framsteg. Hon är dessutom så extremt gosig av sig. Hon kryper eller går hela tiden fram till mig eller mannen för att trycka ansiktet mot våra kroppar, var helst hon kommer åt. Verkligen supermysigt!

Ut och resa med rulle?

Det är helt tyst i huset. Både minstingen och mannen sover. Skönt. Att det kan vara så underbart att bara få vara helt själv. Har hunnit med massor av småfixande nu på morgonen. Idag har vi inget alls planerat, inte mer än att dottern kommer hem vid 17-tiden. Ska försöka hinna med att sova lite i eftermiddag. Är nog bra att passa på att sova ut så mycket som möjligt nu när det finns möjlighet.

Oktober har verkligen gjort sig påmind denna helgen. Det har regnat och blåst precis hela tiden sedan i fredags kväll. Fast det gör inget, det är rätt mysigt att sitta inne och höra hur det viner där ute. Känner mig lugnare än på länge. Att en helg kan göra sådana underverk!

Jag och mannen pratade igårkväll om att vi nog borde passa på att boka in en resa med hela familjen. Det känns som ett jättejobb, men det blir nog knepigare den dagen dottern får andningsmask - i vart fall om någon behöver sitta intill henne och vaka hela natten. Ska börja kolla runt lite vad det finns för möjligheter. Kanske till ett varmare resmål? Hoppet står till att någon av våra föräldrar följer med och avlastar. Annars orkar vi nog inte. Någon som har tips på bra handikappvänliga resmål om man reser med rullstolar och små barn - och som inte kostar skjortan?

Shopping och egentid

Det har varit en avkopplande dag. Mannen tog hand om minstingen i morse och jag lyxade mig med att äta frukost i sängen samtidigt som jag läste en bok. Morgonen hade blivit ytterligare lite bättre om boken bara varit bra, men man kan inte få allt. :o)

Vid lunchtid tog min ena syster hand om minstingen ett par timmar så att jag och mannen kunde åka in till stan och vara helt själva. Två timmars shopping - bara vi två (ja, bortsett från en miljon andra människor)! Vi var helt utmattade alla tre när vi kom hem. Det märks att både jag och mannen har en ordentlig sömnbrist, men det är inte så lätt att bara ta igen allt under en helg. Hade nog behövt vara helt själva i så fall.

Middag bestående av rester och äkta champagne. Kankse inte den bästa champagnen jag smakat, men den var absolut helt okej.

Minstingen har precis blivit nattad, tror hon somnade direkt. Det blev i vart fall tyst. Planen är att titta på film och äta popcorn nu - förutsätter bara att jag och mannen lyckas hålla oss vakna. Vi har mer eller mindre tävlat under eftermiddagen i vem som kan gäspa störst. Tror faktiskt att mannen leder - även om han aldrig skulle erkänna det.

En lugn helg

Mannen var och lämnade dottern hos sin stödfamilj tidigare idag. Det märks på mannen och mig. Vi är mycket mer avslappnade. Vi låg båda på golvet en bra stund inne i lekrummet och tittade på minstingen när hon härjade runt. Så mysigt. När hon ville ha närhet så kröp hon fram till oss för att efter 2 sekunder krypa iväg till leksakerna igen.

När minstingen slocknat kl 19 så satt jag och mannen och åt kvällsmat själva i ett lugnt och tyst hus. Hjortfärsbiffar, hemmagjort potatismos, rårivna morötter, alkoholfritt bubbel (för att inte somna...). Sitter nu i soffan framför tv:n med datorn i knät. Känner mig förvisso väldigt trött, men samtidigt mer avslappnad än vad jag varit på länge.

Planen är att sova och ta det lugnt i helgen - och att vara tillsammans. Ibland känns det som om jag och mannen knappt träffas och när vi väl gör det så är det panikstressat och vi blir lätt korta mot varandra för det är så himla mycket att hålla i huvudet. Ibland undrar jag om vi fortfarande hade varit gifta om det inte varit för stödfamiljen, för dessa helger när vi är själva.

Jag får ofta frågor om det inte är jobbigt att lämna bort dottern till stödfamiljen, men hon älskar verkligen dem, så det är svårt att tycka att det är jobbigt. Jag vet att hon kommer ha en riktigt bra helg och att hon antagligen inte alls kommer sakna sina föräldrar. Istället kommer hon ha massor att berätta för oss om när vi träffar henne igen på söndag em/kväll. I bilen till dagis i morse pratade vi om att hon skulle till sin stödfamilj efter dagis. Då sa hon glatt till mig att "T (mannen i stödfamiljen) kallar mig för busunge". Jag frågade henne "är du en busunge då?", "Nej!"Hon lät väldigt nöjd. Det känns så himla skönt att ha denna underbara stödfamilj och jag undrar om de förstår hur underbara de är!