En kaotisk dag

Är på konferens i Stockholm. Programmet är extremt späckat och slutade precis för dagen. I morgon börjar programmet redan kl 7.20... Tack och lov, så är första delen valfri - tror jag skippar. Första föreläsaren är på plats kl 9 eller var det 08.30....? Hm... Minns faktiskt inte riktigt...

Åkte upp redan igår. Tog tåget upp och passade på att hälsa på en kompis. Lite som att slå två flugor i en smäll. Det var inte bara trevligt att hälsa på henne, utan jag slapp dessutom åka hemifrån kl 5.15 i morse för att hinna hit...

Tågresan upp började lugnt, men slutade ganska kaotiskt. Lyckades ringa mannen precis när han var på väg till dagis för att hämta dottern. Sjuk - hög feber. När jag ringde tillbaka 30 min senare så var det världens kaos i bakgrunden. Dottern grät och skrek högt av magsmärtor. Enligt mannen hade hon ont i nedre delen av magen - på ena sidan. Skulle kunna vara blindtarmen... Panik. Hon beklagar sig aldrig för magont och brukar aldrig bli så panikledsen när hon har feber. Barnakuten nästa. Under tiden mannen ringde för att få tag på dotterns läkare på habiliteringen så ringde jag för att fixa barnvakt till minstingen. Att hantera båda barnen på barnakuten kan bränna ut vem som helst. Lyckades få tag på min ena syster som ändrade om sina planer på studs och skickade iväg sin man att hämta minstingen. Åh, vad jag älskar min familj i sådana här krissituationer! Under tiden hade mannen fått tag på dotterns läkare som omedelbart ringde barnakuten för att förbereda dem på att mannen och dottern var på väg dit. Hon hade t o m fixat fram så att en kirurg med specialitet på magar skulle vara på plats och undersöka dottern.

Innan mannen kom iväg kräktes dottern - ordentligt! Det verkar som om hon lyckades få upp det onda genom kräket för tydligen blev hennes allmäntillstånd betydligt bättre efteråt. På akuten undersöktes hon noga, men trots att mannen och dottern kom in via en gräddfilskö, så tog besöket ändå 3 timmar. Stackars dottern. Hon lyckades i vart fall hinna bli hungrig och pratade om att hon ville ha en macka med smör och ost och bubbelvatten. Antar att man kan se det som någon form av friskhetstecken.

Hon har fortfarande hög feber, men hon är i vart fall glad igen. Det är märkligt, men i sådana här situationer så fungerar jag och mannen som världens bäst trillade team. Allt flyter på och vi är hur effektiva som helst - och verkligen trygga i hur vi ska hantera situationen. Det är som om vi hanterar de akuta situationerna bäst. Däremot kände jag mig oerhört maktlös i att befinna mig så långt från familjen. Att inte kunna göra mer. Pratade med min chef på kvällen för att meddela att jag eventuellt skulle avbryta utbildningen i förtid för att åka hem med vändande flyg beroende på dotterns status. I sådana här lägen blir verkligen allt annat oviktigt.

Det har varit svårt att koncentrera sig på utbildningen idag. Jag är starkt emot personer som sitter och skickar sms på sina mobiler under föreläsningar, vilket jag har gjort idag. Massor med sms till framför allt mannen. Har dottern fått Alvedon? (vilket var en rätt korkad fråga - för det är ju klart att hon hade fått!) Hur har det gått med febern? Kan jag göra något? osv.

Ser redan fram emot att få åka hem i morgon igen..., även om jag inte kommer vara hemma förrän ganska sent.