En intensiv helg

Det har varit en intensiv helg. Är helt slut. Tog en ensampromenad i eftermiddags. Behövde verkligen få komma ifrån och vara själv. I en timma vandrade jag omkring nere vid havet. Helt underbart. Gick en dryg halvtimma längs med vattnet och sedan genom villakvarteren tillbaka. Omgivningarna är verkligen vackra här. Mannen såg helt slut ut när jag kom tillbaka, trots att han hade vilat i minst en timma på sängen innan jag gick ut.

Nu ikväll har mannen planterat vårt äppelträd som vi fick förra helgen. Känns skönt att det är gjort. Det såg lite ledset ut här inne... Var väl heller inte helt opimalt att ha det stående i en bunke i köksdelen... Bara en tidsfråga innan minstingen skulle välta ner det.

Dottern var så söt tidigare ikväll. Hon ville absolut vara prinsessa, så jag hjälpte henne att ta på prinsessklänningen, sedan skulle tiaran på och läppstiftet så att hon fick en mun som var bra att pussa med...(!) Hon måste ha sett på prinsessan och grodan väl många gånger... ;o) Det är mycket prat om giftemål, pussar, att göra sig fin osv. Det hade kanske kommit även om hon inte sett på prinsessan och grodan fem miljoner gånger, även om det är lätt att koppla ihop det med filmen. Oavsett så är det väldigt sött. Försökte få en bild på henne när hon hade sin prinsessklänning på, men det vägrade hon. Synd. Förhoppningsvis så blir det fler tillfällen.

Illamående :o(

Hemma. Är trött, snorig, illamående och väldigt öm i magen. Känns lite som att gå omkring och vara åksjuk. Förutom snorigheten då som har tillkommit som ett extra plus. Började må konstigt redan igår förmiddags och sedan har det gått lite i vågor. I morse mådde jag riktigt illa, men just nu känns det ganska okej. Det kan vara barnen som har dragit hem några baciller eller så är jag bara stressad rätt och slätt. Oavsett så valde jag att stanna hemifrån. Har jobbat lite under förmiddagen och tänkte försöka mig på ett pass till i eftermiddag.

Skulle egentligen hem till en kompis ikväll på bokklubb, men det kändes inte som en riktigt bra idé. Vill inte riskera att smitta de andra om det är en bacill och mår jag konstigt pga stress så behöver jag nog ändå bara ta det lugnt.

Lämnade barnen på dagis i morse. Eftersom jag varit iväg i flera dagar på tjänsteresa, så kändes det inte rätt mot mannen att be honom ta det igen bara för att jag mår lite illa. Kändes som om jag skulle börja kräkas i vilken stund som helst. Panik. Hur gör man då? Ber fröknarna om ursäkt och sedan kräks på förskolans toalett. Hade varit lätt pinsamt. Lyckades klara mig utan att göra bort vare sig mig eller barnen. Istället fick jag stå ut med en gallskrikande minsting. Hon är verkligen en mardröm att lämna på förskolan. Bär jag henne så går det oftast bra. Vägrar jag, så innebär det att jag får släpa henne till dörren. Känns sådär... När någon av pedagogerna har lyft upp henne så tar det bara ett par sekunder så är hon nöjd igen, men fram tills dess gråter hon förtvivlat. Har jag inte hunnit fram till dörren, så slänger hon sig på marken och om har vi kommit inanför så klamrar hon sig förtvivlat fast vid mina ben. Hade det inte varit för att fröknarna (och andra föräldrar) övertygar mig om att hon är hur glad som helst när inte jag är i närheten, så hade jag tvekat att lämna henne alls. Hon är dessutom inte alls lika skrikig när mannen lämnar henne...

Rulle pga små fötter

Hörde en mamma berätta på dotterns dagis att hennes son kommit hem från dagis en dag och berättat att det fanns en flicka i rullstol. Sedan hade han sagt till sin mamma att anledningen till att hon satt i rulle var att hon hade så små fötter. Han hade sagt det som det mest självklara i hela världen.

Nu har ju i och för sig dottern väldigt små fötter, stl 23 när man är 4,5 år är väl inte så stora, men att det skulle inverka på förmågan att gå är kanske inte så stor. Sött var det i vart fall med pojkens kommentar.

Kan jag gå när jag är 9 år?

Så kom det igen. Dotterns funderingar. "Mamma, hur gammal är jag när William är lika gammal som mig?". Jag svarade att hon då skulle vara 9 år. "Sitter jag fortfarande i rullstol då?" Det är svårt att svara annat än jakande på den frågan. Såg hur ledsen hon blev, även om hon inte började gråta eller sa något mer. Usch, det känns så hårt att behöva ge henne dessa svar. Jag önskar så att jag hade kunnat svara att tills dess har du lärt dig att gå.

En känsla av att vilja kompensera henne för allt ont fyller hela kroppen, men det går ju inte. Jag kan inte kompensera henne för att hon inte kan gå. Det går liksom inte. Har lovat att jag ska köpa ett par lila gummistövlar till henne. Jag antar att det är någon form av kompensationsbehov inom mig som lyser igenom. Mannen ifrågasatte om det var så smart att lova bort just ett par lila gummistövlar, innan vi vet om vi kan hitta ett par. Han har nog rätt, men nu har jag ju lovat...

Varför händer allt när jag är iväg?

Varför händer allt när jag är på tjänsteresa? I morse ringde dagis för att fråga var skenor och stövlar var och för en stund sedan ringde de från minstingens avdelning. Hon har tydligen trillat från en stol och fått en spricka i läppen. Det blöder tydligen en del, så personalen tyckte vi skulle ta henne till vårdcentralen.

Hade inte mer än hunnit få tag på mannen för att be honom köra och hämta henne förrän telefonen ringde igen. Tydligen hade vi en bokad tid på kardiologen till dottern. Har ett vagt minne av att vi bytte tiden i somras och det kan nog stämma att vi hade en tid idag... Suck... Beklagade och skyllde på flytten... Det är väl delvis sant antar jag.

Kontentan är nog att mannen och jag måste börja köra planeringssamtal igen. En halvtimma varje söndag för att gå igenom vad som händer den kommande veckan.

Önskar att jag kunde vara hemma hos mannen och stötta honom. Han lät rätt stressad... Jag antar att det inte blir bättre av att han lämnade stora bilen till verkstaden i morse och att vi inte får tillbaka den förrän i slutet av veckan. Denna veckan kommer troligtvis stavas kaos och saken blir liksom inte bättre av att jag är iväg...

En intensiv helg

Det har varit en väldigt trevlig, men intensiv helg. I fredags kom en av mina närmsta vänner över från England tillsammans med sin bebis. Jag hade turen att få rå om henne ända till i morse. Riktigt riktigt mysigt.

I lördags hade vi ett sedan tidigare inbokat bubbelparty hemma med riktigt champagne och buffé med smårätter. I går tog vi det mest lugnt under dagen och sedan passade vi på att ta en riktig långpromenad när barnen hade somnat. Vi var ute i nästan 2 timmar i ganska raskt tempo. Åh, vad jag saknar dessa promenader med henne! Hade det inte varit för att klockan började bli mycket hade jag kunnat gå en timma till. Nu bor hon ju inte i världens ände, men det är inte precis att man tar en promenad en gång i veckan... eller ens i halvåret...

Det sa bara pang...

Pang sa det när dottern trillade i golvet. Sedan blev det en sekunds tystnad innan mannen vrålade "nej" och sprang fram till dottern. Då började hon gråta och sedan grät hon hejdlöst och bad mannen om ursäkt. Inte ska hon be om ursäkt för att hon trillar! Jag tror hon blev mest rädd för hans reaktion. Han blev bara så rädd att det var något allvarligt. Efter att hon hade fått gråta en stund i min famn och fått båda sina nallar i knät blev allt bra med några chokladlinser. Det är märkligt vad mycket plåster och chokladlinser kan bota.

När hon fått sina chokladlinser och tårarna slutat rinna pratade dottern och jag lite om vad som hade hänt. Hon hade suttit i sin låga stol framför tv:n och sedan sträckt sig lite väl långt fram, tappat balansen och trillat den lilla biten ner i golvet. Att hon sträckt sig lite för långt fram var hennes egen förklaring. Hon hade glömt att hålla fast sig och trillat. Vi pratade lite kring att även minstingen trillar ibland och det är ju helt okej att trilla ibland. Det bara blir så. Att mannen och jag blir riktigt rädda när det händer är trots allt inte något som dottern behöver fokusera på just nu. Det räcker med att hon vet att det gör ont. Vi pratade också lite kring att man inte behöver be om ursäkt om man trillar. Det är ju trots allt sådant som bara händer.

I slutändan tror jag på något sätt ändå att det var bra att hon trillade. Hon slog sig inte allvarligt. Tror inte ens hon fick en bula. Det gjorde bara lite ont i huvudet när hon föll. Hon behöver också få sina smällar ibland. Det räcker inte att förklara för en 4-åring att det kan göra ont när man trillar, ibland behöver man känna det också. Bara det inte blir allvarligt, för då är det självklart inte alls bra, men hon behöver också få sina smällar någon gång ibland.

Brist på energi och lyxiga gummistövlar

Trött, trött, trött... Det känns som om det är väldigt lite som krävs numera för att jag ska bli helt färdig. Orkar ingenting... Listan över saker jag borde ta tag i kväver mig. Försöker ändå göra lite varje kväll. En sak. Inte för att listan krymper - den fylls på i snabbare takt än så, men i vart fall får jag en känsla av att jag gör något.

I morse var det ett helt galet ösregn. När jag kom till jobbet kände jag mig som en dränkt katt. Antar att jag kunde valt bättre skor än de svarta högklackade, men de matchade kjolen så bra... Bland det första jag gjorde var att googla efter fina gummistövlar. Det är nog bra att ha ett par sådana... Fastnade för ett par rosa högskaftade från Ilse Jacobsen. Inte billiga... Först tyckte jag det var lite festligt att ett par gummistövlar kunde vara så dyra och slog snabbt bort tanken på att ens fundera över att köpa dem, men det gick liksom inte att komma ifrån att de var snäppet snyggare än alla andra... Nu står det ett sådant par i hallen och väntar på att det ska bli regn. Jag gissar att jag är en av få som önskar regn i morgon... Kändes helt galet lyxigt att köpa ett par så dyra gummistövlar - och jag lär få köpa ett par billigare att ha i trädgården - men det gav en stunds känsla av lyx och glädje. Allt för att komma bort från den grå vardagen.

Grillkväll

Igår var vi på grillkväll hos ett par vänner. Det var riktigt trevligt. Dottern verkade ha hur roligt som helst och hon behövde inte alls speciellt mycket hjälp. Det var så skönt att se henne leka så bra med de andra barnen. Det är alltid ett litet stressmoment annars när man är iväg hos andra och barnen leker med hög ljudvolym i ett annat rum än där man själv befinner sig. Det går helt enkelt inte alltid att höra när dottern behöver hjälp. Självklart hände det igår också, men inte så farligt många gånger. Hon skulle haft någon form av larm, så att hon lätt kunde larma oss när hon behövde hjälp. Vill ju inte heller hänga över henne när hon leker. Det blir liksom inte alls samma sak när någons förälder hänger över barnen när de ska leka. Hon måste ju också få vara själv med de andra barnen.

Det var min tur att gå upp med minstingen idag, som behagade vakna klockan sex... Jäsp...

Ett par kompisar kommer över på lunch nu om ett par timmar. Ska bli trevligt, det var så länge sedan vi träffades. Det kan inte hjälpas, men det är roligt att få visa upp huset för det är verkligen ett riktigt fint hus. Dessutom får jag liksom lite extra energi att fixa inför varje besök vi får. Det blir på något sätt roligare att ge det där lilla extra för att packa upp en kartong till, sätta upp en hylla till eller vad det nu kan vara. Mannen sover fortfarande, men kanske kan jag få honom att såga till ett hyllplan till dottern innan gästerna kommer... :o)

En fixardag

Har varit knasigt trött de senaste dagarna, så idag bestämde jag mig för att bara arbeta en väldigt kort dag och sedan åka hem. Var på jobbet i 1,5 timma och sedan åkte jag hem. Åkte via affären för att handla ingredienser till mannens favoritsockerkaka och åkte sedan direkt hem och la mig.

Att säga att jag fungerar dåligt när jag har sovit för lite är en underdrift. Jag blir hemsk. Tänkte kompensera mannen genom att först och främst sova (för att helt enkelt bli en trevligare människa) och sedan baka hans favoritkaka. En modifierad Kerstinkaka. Enligt recept, men med mer ägg, lite mer bakpulver, kokos och grovhackad mörk choklad. Sedan brukar jag minska lite på smöret för att den inte ska bli så flottig i konsistensen. Denna gången la jag till grovhackad vit choklad och två mosade bananer. Det blev en mäktig, men väldigt saftig och god kaka. Antagligen världens kaloribomb, även om jag minskade på smöret... :o)

Mannen blev i vart fall glad. Hade tänkt städa huset också, men tiden räckte liksom inte till. Även om jag inte lyckades hinna med allt jag tänkt mig, så kände jag mig betydligt mer i balans när han kom hem än vad jag gjorde innan.

Att vara ledig en dag i veckan hade verkligen passat mig!

Personalmöte

Igår hade vi personalmöte för assistenterna här. Känns inte bra att ha mötet när dottern är vaken, så vi fick helt enkelt börja kl 20.30. Två timmar senare var mötet färdigt. Då hade vi gått igenom flera av dotterns hjälpmedel, hostmaskin, BiPAP, inhalator..., sjukgymnastiken och vad vi förväntar oss av våra assistenter. Hade köpt en flaska fin olivolja till dem var för att på något sätt försöka visa hur mycket de betyder för oss. Även om de får lön för sitt arbete, så betyder det så oerhört mycket att ha assistenter som inte bara gör sitt jobb, utan som även fungerar i det vardagliga livet i vår familj. Var helt slut när jag äntligen kunde lägga mig.

Idag ska jag fixa schema och lite annat så att allt flyter på som det ska. Det är så många bitar att hålla reda på. Trots allt så är lönen nattassistenterna får inte bara ett extraknäck för dem, det är deras huvudsakliga sysselsättning och då känns det viktigt att det blir rätt. Vill ju att de ska trivas här hemma. Det blir nog ännu bättre när vi börjar komma i ordning i huset - både för dem och för oss.

Var är min energi??

Så hände det igen. Allt jag skrev på bloggen raderades. Allt som blev kvar är titeln. Fast det var kanske en rättvisande titel i alla fall. Faktiskt oavsett vad jag skriver just nu. Så himla typiskt. Det är inte första gången det händer och det är lika irriterande varje gång. En lösning hade väl varit att kopiera inlägget och lägga in det i Word innan jag väljer att klicka på knappen för publicera inlägg, men vem orkar det?

Orkar inte skriva om allt, så det får bli min egen lilla hemlighet var som faktiskt stod här från början.

Träning

I dag var det träning för första gången på väldigt länge för min del. Borde prioritera det högre, men det är som om tiden inte riktigt vill räcka till. Jag hade behövt ett dygn som innehöll det dubbla antalet timmar. Ibland undrar jag om det är så att jag inte klarar av att vara tillräckligt effektiv för att hinna med allt eller är det bara så att jag har för stora krav på mig själv i vad jag ska hinna med?

I kväll blev det i vart fall träning och vilken träning sedan... Redan när jag kom in i lokalen så kändes den starka stanken av svett och på flera ställen var golvet blött av svett från dem som tränat passet innan. Det krävdes 5 minuters uppvärmning för att jag skulle känna ett visst obehag av håll och sedan fortsatte träningen i samma stil. När det var 5 minuter kvar av 60-minuterspasset var jag nära att svimma av utmattning. Å andra sidan kan man liksom inte annat än att känna sig ödmjuk av att få tränas av en världsmästare. Det händer inte så ofta att hon håller i passsen (för oss amatörer), men i dag gjorde hon det. jag var helt övertygad om att jag skulle kräkas, men jag överlevde och lyckades t o m masa mig in i duschen när jag kom hem. Inte alls illa.

Även om jag är väldigt trött just nu, så känns det fantasktiskt bra att ha kommit igång med träningen igen!

Mamma, när ska ni packa upp??

Det känns som om jag och mannen packar upp och packar upp, men dottern håller inte alls med. Idag sa hon till mig "mamma, du och pappa säger bara att ni ska packa upp, men ni gör ju aldrig det!" Jag tror hon syftade på att ganska många av hennes leksaker fortfarande är nerpackade. Även om vi har packat upp en hel del, så är det som om hon ständigt frågar efter saker som är nerpackade. Jag försöker leta upp hennes saker så fort hon frågar efter något, men det är ganska mycket kvar att packa upp. Problemet är att vi ännu inte fått upp hyllor att lägga sakerna på och innan dess är det inte lönt att packa upp dem. Innan vi kan sätta upp fler hyllor så måste vi bestämma hur hennes rum ska se ut, så att vi vet vad vi ska köpa för något. Mannen och jag bestämt att vi ska sätta oss ner i morgon eller senast i övermorgon och planera hennes rum för att sedan så snabbt som möjligt köpa hyllor etc och montera upp det.

Har lite dåligt samvete för att det har tagit så lång tid att få i ordning hennes rum. Vi sa från början att vi skulle prioritera barnens rum, men så blev det kanske inte riktigt. I vart fall inte fullt ut.

Kalas och fixardag

Igår var det bröllop. Det måste utan konkurrens vara den absolut mest romantiska fest man kan gå på! Tyvärr så kände vi oss tvingade att åka hem i hyfsad tid. Med små barn där hemma, så behöver man vara i ganska bra form även dagen efter. För få timmars sömn kan verkligen knäcka den bästa, framför allt om det sker i kombination med ett par glas vin dagen innan. Det märks att jag inte längre än 20...

Idag har det varit den traditionella turen till IKEA. Den sker flera gånger i veckan, men eftersom vi inte varit där på hela helgen, så blev det en tur idag. Det är antagligen en underdrift att säga att det var en lätt kaotisk tripp... Det blir lätt så när minstingen följer med. Fast jag tycker nog ändå att hon skötte sig riktigt bra. Jag har varit med om värre turer med henne. Resultatet av resan dit blev att jag behöver åka dit igen. Naturligtvis fanns inte alla saker hemma. Skenorna att fästa på väggen till våra konsollhyllor var slut. De är rätt så väsentliga för att kunna sätta upp hyllorna...

Under eftermiddagen var vi på kalas hos min ena syster. Kaosen var total när vi skulle ge oss iväg, med andra ord var det en helt normal eftermiddag... Förstår inte att det ständigt ska bli så kaotiskt. Det är som om vi aldrig lyckas lära oss hur lång tid det tar att göra i ordning barnen, oss själva och sedan packa bilen. Vi är numera alltid sena och jag hatar det. Jag avskyr verkligen att komma för sent och ändå gör vi nästan ständigt det. Ibland känns det som om det är så mycket omkring oss att jag inte orkar stressa för att vi ska komma i tid. Sedan får jag dåligt samvete för att jag kanske ändå borde ha stressat på mer. Det är inte juste mot den som bjudit om vi är sena. Det är inte så att vi kommer flera timmar sent, men kanske 15-20 minuter. Tillräckligt för att vara ett irriterande tillstånd i vår vardag - och tillräckligt för att jag och mannen ska hinna bli riktigt sura på varandra. Så onödigt. När ska vi lära oss att börja planera vår tid bättre? Någon som har tips på en kurs? Jag är aspirant!

I kväll har vi hunnit med en del. Äntligen är garderoben i sovrummet färdig. Nu ska bara kläderna hängas in också. Det betyder att jag slipper ligga på resårmadrassen direkt på golvet och med mannens fötter tätt intill mitt ansikte. Faktiskt nästan läge för Champagne... Nu står sängarna intill varandra, precis som de ska och min säng har fått ben. I morgon ska vi försöka oss på att bära in i vart fall en byrå. Har också ställt in skåp med hyllor i barnens badrum. Tomma hyllor att fylla i veckan som kommer! Förhoppningsvis kan jag tömma en halv kartong eller bara få undan en massa prylar som ligger och stör mitt ordningssinne.

Grillfest

Igår var det grillkväll med gamla grannar. Det finns en tradition (10-årsjubileum i år) att en av grannarna på gatan bjuder på grillfest för grannarna. Även om vi flyttat, så var vi bjudna. Det var verkligen trevligt att träffa alla.

Svärmor kom ner igår och var hemma med minstingen. Eftersom minstingen lägger sig redan vid halvsju-sjutiden, så blev det väldigt mycket enklare att inte hon var med. Istället blev det jag, mannen och dottern som åkte iväg. Det var en trevlig kväll, men det blev så tydligt hur lätt dottern blir utanför. Det gör så ont i hjärtat att se alla lekar där inte hon kan vara delaktig. Barnen lekte kurragömma och sprang runt huset. Det gick inte att köra runt huset med elrullen och det är heller inte helt enkelt att gömma sig med en så stor rullstol. Mannen och jag turades om att hjälpa henne.

Det är svårt att veta hur mycket man som förälder ska blanda sig i lekarna. Hur mycket man ska styra. Vill ju inte uppfattas som en övervakare, vare sig av dottern eller av de andra barnen. Föreslog lekar ibland och försökte bevaka på avstånd. Det fungerade väl okej, men jag önskar så innerligt att dottern hade kunnat vara med i alla lekar och på samma villkor som de andra barnen.

Minstingen

Ibland när jag tittar på minstingen så känns det så fantastiskt när hon springer omkring. Att hon kan gå, att hon kan leka själv, ta sina leksaker själv och också ta sönder dem ibland... Det är som om jag inte riktigt kan bli mätt på detta under, hur hon obehindrat tar sig runt i huset.

Minstingen är riktigt kär i sin kudde. Den ska med precis över allt. Hon är så söt. Helst ska det vara den vanliga huvudkudden hon har i sängen, men finns inte den går det bra med annan kudde också. Det viktiga är att den är riktigt mjuk och hyfsat stor. En liten prydnadskudde är sällan tillräckligt lockande, mer än möjligtvis för några sekunder. Örngott har inte någon betydelse alls, vilket gör rengöring av örngottet enkelt. Den blir snabbt smutsig...

Sedan två veckor tillbaka har hon börjat säga att hon ska "hem". Hon tittar på oss, säger "hem" och "hej då". Sedan går hon mot dörren och tar sina skor. Får hon på sig skorna, så kommer hon ofta tillbaka för att säga "hej då" en gång till. Exakt vart hon ska gå är jag inte klar på. Vet inte om hon syftar på det gamla huset eller bara att något ska hända. När vi var i Tyskland så skulle hon "hem" flera gånger om dagen. Här hemma händer det bara någon gång emellanåt.

Pusslande med tid

Hade hoppats på att dottern skulle få äta lunch på förskolan idag, men nix. I morgon får hon äta om någon av oss sitter med henne. Blir lite knepigt med minstingen om jag eller mannen sitter med, eftersom minstingen ska hem kl 11. Jag har skickat ett sms till en av dotterns assistenter och kollat med henne. Kanske kan hon. Dottern var helt förvivlad när hon förstod att hon inte fick äta på förskolan. De har lovat att hon i vart fall ska få följa samma schema som sin lillasyster, så då blir det lunch på torsdag och fredag.

Tyckte så oerhört synd om henne när hon insåg att hon inte skulle få äta lunch. Tårarna strömmade ner för hennes kinder. Istället fick det bli nygräddade pannkakor här hemma. Satte ett litet barnbord strax intill spisen och sedan satt dottern och minstingen och åt pannkakor i takt med att jag gräddade. Tror att de båda tyckte det var ganska mysigt. Kände mig som en supermamma som kunde ta mig tid att grädda pannkakor till lunch mitt i veckan.

Minstingen har verkligen anpassat sig till förskolan. Det är som om hon aldrig gjort något annat än att ha varit där. Istället är hon förtvivlad när hon ska hem. Hon vill inte alls följa med hem, utan vill mycket hellre stanna kvar och leka mer. Känns skönt att hon verkar trivas bra redan efter två dagar.

Lyckades få några timmar på jobbet i morse genom att vara på plats strax innan halv sju. Kan konstatera att det går väldigt mycket fortare att köra dit så tidigt på morgonen. Om jag räknade rätt, så är det 14 trafikljus att ta sig igenom när man kör härifrån till jobbet. Det är en del... Merparten ligger på vägen mellan förskolan och jobbet, så det kan ta sin tid att köra i rusningstrafiken.

Planen är att försöka vara ännu lite tidigare på jobbet i morgon. Återstår att se om jag orkar...

Mannen är med dottern på ortopeden för att få nya fotskenor. Dottern tog med sig nallen också för att få fotskenor och nackkrage till honom. Känns viktigt att hon kan leka med saker som så naturligt ingår i hennes vardag. Tack och lov så ser de saken på samma sätt på ortopeden. Nallen har redan ett ståskal och handskenor, så det är klart att han ska ha fotskenor och nackkrage också.

Första dagen på dagis - och jobbet

Första dagen på jobbet. Lyckades faktiskt nästan få ihop 3,5 timmar. Inte illa. Målsättningen är att jobba i vart fall 4,5 timmar i morgon. Får se om det går. Planen är att jag går upp paniktidigt för att vara på jobbet så tidigt som möjligt för att det ska gå ihop. Hinner bara jobba till kl 10.30 innan det är dags att åka till förskolan för att hämta hem minstingen.

Dottern ska till ortopeden i morgon för att få nya skenor och se över ståskalet. Har försökt lobba på förskolan att hon ska få stanna över lunch för att det inte ska bli så hattigt för henne. Deras tanke var tydligen att hon ska skolas in genom att bara vara där 1,5 timme per dag de första tre dagarna och sedan lite längre torsdag och fredag. Känns riktigt fånigt med tanke på att hon har gått på dagis i flera år och inte är så himla liten längre. Får se om jag lyckades övertyga personalen.

I övrigt gick barnens första dag på sin nya förskola riktigt bra. Framför allt personalen på minstingens avdelning är helt underbara. De verkar verkligen veta hur de ska hantera små barn. T o m när minstingen såg att jag var inne (hon var ute), så blev hon inte ledsen, utan konstaterade bara att "där är mamma".

På dotterns avdelning var det lite mer kaosartat. Till förskolans försvar ska sägas att alla avdelningar tydligen har omorganiserats under sommaren, vilket innebär att det är minst lika förvirrande för personalen. Kvinnan som ska jobba som extraresurs till dottern har precis påbörjat sin 5 veckor långa semester (hon visste inte att dottern skulle börja - eller att hon skulle bli hennes extraresurs - när hon planerade sin semester) och kvinnan som skulle ha hand om dotterns inskolning var inte där idag. Två trösklar var borttagna, men det låg fortfarande kvar tjocka mattor som dottern inte kan komma över och de såg väldigt förvirrade ut när mannen frågade efter ett bord som dottern kunde leka vid. Matbordet är högre än ett normalt köksbord och stolarna som står runt det fungerar inte för dottern. Det är för lågt ryggstöd och sitsarna är för små, vilket gör att hon antingen kommer vika sig baklänges eller halka ner.

Vi har bett att dottern ska få äta lunch med de andra barnen i morgon, men jag ställer mig tveksam till om de kommer hinna lösa problemet med var hon ska äta sin lunch. Känns inte så bra om hon får sitta vid eget bord... Återstår att se i morgon! Jag antar att det är så här det är att börja på ny förskola. Vi har bara blivit så bekväma med den gamla förskolan. Montessoripedagogiken passar egentligen bättre för henne, eftersom den går ut på att allt pedagogiskt material ska vara på barnens höjd och samma sak gäller alla bord, stolar och övrigt som barnen kan tänkas komma i kontakt med.

Timmerdorfer strand

Så var vi tillbaka igen i verkligheten - i ett hus i kaos. Den senaste veckan har tillbringats i Tyskland - i Timmerdorfer strand. Det var en utmaning att resa med rulle, men det gick bra. Första lärdomen var hur man förväntas parkera på färjan när man har rörelsehinder. Inte helt självklart. De som vinkade fram oss tog nog för givet att vi skulle fatta exakt var vi skulle parkera. Det gjorde vi inte. Efter en hel del tutande lyckades vi dock hamna rätt - och fick en helt perfekt parkeringsplats. Vi kunde inte ha parkerat närmare hissen och bilen hamnade så att vi kunde öppna dörrarna helt till båda barnen.

Timmerdorfer strand var verkligen väl anpassat för personer i rulle - eller rullator för den delen. Det fanns ramper i direkt anslutning till eventuella trappor nästan överallt. En av stränderna hade ramp nästan hela vägen ner till vattnet. På rampen gick det bra att parkera elrullen och sedan var det bara en kort sträcka att bära dottern. Hon är inte så glad i att bada, utan brukar föredra att sitta och leka i sanden. Å andra sidan kan hon leka där desto längre. Jag undrar om hon ens kan tröttna på det...

Även hotellet var tillgängligt och bra. Vår bil gick, självklart, inte in i garaget. Med takboxen blir den 2,5 meter hög. Däremot fanns det en parkering utomhus med en stor låst bom framför infarten. Där fick vi gärna stå -gratis. Det var bara att be receptionen att öppna när vi skulle in eller ut. Det fungerade hur bra som helst. Hotellet kunde t o m erbjuda ett rum där vi kunde ställa elrullen. Rummet var låst och bevakat dygnet runt. Vi behövde aldrig använda det för hotellrummet var möblerat så att det blev en perfekt parkeringsplats för rullen där istället.

En av dagarna var vi på Hansapark. Även där fungerade det väldigt bra. Inget kan slå Liseberg i tillgänglighet och bemötande, men Hansapark kommer inte så långt ifrån. En kort reflektion är däremot skillnaden på personalen vid attraktionerna. På Liseberg är det mest ungdomar - speciellt på sommaren. På Hansapark var det mest medelålders män med stora rumpor, framför allt på barnattraktionerna.

Lübeck däremot hade väl en del att önska. Jag var väldigt tacksam för att mina föräldrar var med. Inte bara för deras hjälp, utan även för att vi tack vare dem även kunde ta med oss dotterns uterulle. I Lübeck var den väldigt bra att ha på sina ställen... Vi traskade glatt in på ett dockmuseum med uterullen och minstingens sulky. Kvinnan vi köpte biljetterna av la försiktigt till att det var ganska många trappor. Tror faktiskt aldrig att jag har släpat på barn, sulky och rulle så mycket vid ett och samma tillfälle. Det var helt galet många trappor. Ett par trappsteg hit och sedan några dit, därefter ett antal ganska långa trappor. Några svängda och andra raka.

Även om det är trevligt att vara iväg, så är det ändå skönt att vara hemma igen. Jag hade behövt en vecka till bara för att sova, men i morgon är det dags att börja jobba igen. Har begärt mig själv 50% föräldraledig under två veckor för att skola in barnen på nytt dagis. Vet inte riktigt hur jag har tänkt med tanke på att minstingen bara ska vara på dagis 1,5 timmar de första tre dagarna... Blir väldigt knepigt att jobba 4 timmar per dag då... Så klantigt...! De där tiderna har vi ju känt till under ett par veckor. Läste bara inte så noga eller så tog jag bara inte in var där faktiskt stod. Antingen får mannen gå ner en del i tid också eller så står hoppet till svärmor under ett par dagar...