Det sa bara pang...

Pang sa det när dottern trillade i golvet. Sedan blev det en sekunds tystnad innan mannen vrålade "nej" och sprang fram till dottern. Då började hon gråta och sedan grät hon hejdlöst och bad mannen om ursäkt. Inte ska hon be om ursäkt för att hon trillar! Jag tror hon blev mest rädd för hans reaktion. Han blev bara så rädd att det var något allvarligt. Efter att hon hade fått gråta en stund i min famn och fått båda sina nallar i knät blev allt bra med några chokladlinser. Det är märkligt vad mycket plåster och chokladlinser kan bota.

När hon fått sina chokladlinser och tårarna slutat rinna pratade dottern och jag lite om vad som hade hänt. Hon hade suttit i sin låga stol framför tv:n och sedan sträckt sig lite väl långt fram, tappat balansen och trillat den lilla biten ner i golvet. Att hon sträckt sig lite för långt fram var hennes egen förklaring. Hon hade glömt att hålla fast sig och trillat. Vi pratade lite kring att även minstingen trillar ibland och det är ju helt okej att trilla ibland. Det bara blir så. Att mannen och jag blir riktigt rädda när det händer är trots allt inte något som dottern behöver fokusera på just nu. Det räcker med att hon vet att det gör ont. Vi pratade också lite kring att man inte behöver be om ursäkt om man trillar. Det är ju trots allt sådant som bara händer.

I slutändan tror jag på något sätt ändå att det var bra att hon trillade. Hon slog sig inte allvarligt. Tror inte ens hon fick en bula. Det gjorde bara lite ont i huvudet när hon föll. Hon behöver också få sina smällar ibland. Det räcker inte att förklara för en 4-åring att det kan göra ont när man trillar, ibland behöver man känna det också. Bara det inte blir allvarligt, för då är det självklart inte alls bra, men hon behöver också få sina smällar någon gång ibland.