Lyxtid och framsteg för minstingen

Ensam hemma. Helt underbart! Ska lyxa mig med att gå och lägga mig så fort jag skrivit färdigt på bloggen. Ingen väckarklocka och inget barn som väcker mig tidigt. Känner mig dessutom väldigt duktig som var iväg och tränade boxning direkt efter jobbet. Panikstressade iväg för att hinna med passet som började 16.15, men känner mig extremt duktig som faktiskt både såg till att komma iväg så tidigt från jobbet och som dessutom faktiskt tränade. Tränade mot en kille som inte alls tränat lika länge som mig, så även om han väl var lite mer vältränad än mig, så var jag bättre på slagen och slog hårdare. (Tävlingsmänniskan inom mig log ett stort leende, även om han antagligen inte alls insåg att det var en pågående tävling). Frågan är om jag kommer klara av att ta mig ur sängen i morgon. Armarna är redan tunga och magen och nacken ganska ömma, efter den minst sagt tuffa träningen. Det är en viss känsla att få till ett riktigt hårt slag, att få slå ur sig aggressionerna och frustrationen. Är övertygad om att det är en bra träning både psykiskt och fysiskt.

Minstingen har börjat säga "mamma". Så himla gulligt. Mannen ringde precis för att berätta. Hon började testa ordet igårkväll och idag har hon tydligen inte gjort något annat än att säga mamma. :o)

Såg om tonårsföräldrar på tv och insåg hur enkelt mitt liv ändå är, trots allt. Tre mammor, en vars pojkvän lämnade henne så fort hon visade sig vara gravid, en vars pojkvän lämnade henne när barnet bara var några dagar gammal och sista mamman var förvisso inte längre tillsammans med sin pojkvän, men de var i vart fall vänner och verkade hjälpas åt med det mesta. Så sorgligt på något sätt. Att bli mamma så tidigt och dessutom behöva hantera det helt själv. Även om de (förhoppningsvis) får stöttning av sina föräldrar, så är det ändå inte samma sak som att ha en respektive som stöttar och delar på ansvaret. Saknar barnen och mannen - fast det ska ändå bli väldigt skönt med en tyst natt...!