En lugn helg

Mannen var och lämnade dottern hos sin stödfamilj tidigare idag. Det märks på mannen och mig. Vi är mycket mer avslappnade. Vi låg båda på golvet en bra stund inne i lekrummet och tittade på minstingen när hon härjade runt. Så mysigt. När hon ville ha närhet så kröp hon fram till oss för att efter 2 sekunder krypa iväg till leksakerna igen.

När minstingen slocknat kl 19 så satt jag och mannen och åt kvällsmat själva i ett lugnt och tyst hus. Hjortfärsbiffar, hemmagjort potatismos, rårivna morötter, alkoholfritt bubbel (för att inte somna...). Sitter nu i soffan framför tv:n med datorn i knät. Känner mig förvisso väldigt trött, men samtidigt mer avslappnad än vad jag varit på länge.

Planen är att sova och ta det lugnt i helgen - och att vara tillsammans. Ibland känns det som om jag och mannen knappt träffas och när vi väl gör det så är det panikstressat och vi blir lätt korta mot varandra för det är så himla mycket att hålla i huvudet. Ibland undrar jag om vi fortfarande hade varit gifta om det inte varit för stödfamiljen, för dessa helger när vi är själva.

Jag får ofta frågor om det inte är jobbigt att lämna bort dottern till stödfamiljen, men hon älskar verkligen dem, så det är svårt att tycka att det är jobbigt. Jag vet att hon kommer ha en riktigt bra helg och att hon antagligen inte alls kommer sakna sina föräldrar. Istället kommer hon ha massor att berätta för oss om när vi träffar henne igen på söndag em/kväll. I bilen till dagis i morse pratade vi om att hon skulle till sin stödfamilj efter dagis. Då sa hon glatt till mig att "T (mannen i stödfamiljen) kallar mig för busunge". Jag frågade henne "är du en busunge då?", "Nej!"Hon lät väldigt nöjd. Det känns så himla skönt att ha denna underbara stödfamilj och jag undrar om de förstår hur underbara de är!