Hostig dotter

Dottern vaknade flera gånger under natten. Problem med hosta. Tidigt i morse ropade hon igen för att berätta att det inte gick att hosta. Det ville sig liksom inte hur hon än försökte. Inte mycket annat att göra än att gå upp med henne och plocka fram den elektriska inhalatorn och lite medicin. Hon har blivit så duktig. Får hon bara lite distraktion, t ex av tv, så är det absolut inga problem att få henne att andas i maskinen. Medicinen vidgar luftrören och är samtidigt lätt uppiggande, så vi försöker undvika att använda den innan hon ska lägga sig. På morgonen däremot är den perfekt.

Antar att det är läge just nu att prova hennes hostmaskin... Har bara inte fått tummarna loss. Orkar ine... Vill inte se den. Vill bara glömma, trots att den nog kan hjälpa henne... Usch, så hemskt egentligen. Vi har prylar hemma som kan underlätta för henne och så drar vi oss för att använda dem... Vissa saker verkar så enkla när jag skriver om dem i min blogg. Det är svårt att beskriva det inre motstånd som jag (och jag gissar även min man) känner. Det är som en psykisk barriär att ta sig över. Ytterligare en sak att hålla koll på, ytterligare ett hjälpmedel som ska ingå som en naturlig del av vår vardag.

Har varit dimmig av trötthet under dagen, men märkligt nog är det rätt mycket man klarar ändå. Människan är helt enkelt ett tåligt släkte, i vart fall när det verkligen räknas. Hade jag fått lika lite sömn för 10 år sedan så hade jag nog gått under av trötthet, men nu går det. Jag hade förståss föredragit att sova mer, men det funkar.

Har däremot konstaterat, med viss sorg, att jag inte alls är lika glad längre. Tidigare hade jag beskrivit mig själv som en glad och positiv person. Mina föräldrar brukade berätta om att jag vid flera tillfällen som liten gick upp på mitt rum när jag var sur och bestämt meddelade att jag skulle komma ner när jag var trevlig igen. Sedan satt jag på mitt rum tills jag kände mig glad igen. Så har det alltid fungerat. Jag har alltid kunnat bestämma mig för att vara glad och sedan har jag varit det. Hur okomplicerat som helst.

Numera är jag mestadels ledsen. Sällan arg eller glad. Bara ledsen och möjligtvis frustrerad, men mest ledsen. Inte säkert att det alltid märks, t ex på jobbet tror jag inte att det märks. Å andra sidan kände mina nuvarande kollegor inte mig innan jag fick barn. Undrar om jag någonsin blir lika glad igen... Det var länge sedan jag verkligen skrattade. Så där riktigt så tårarna rinner. Saknar det...