Kan jag gå när jag blir stor?

- Mamma, kommer jag ha trosor på mig när jag är stor?
- Ja, det kommer du, precis som idag. Fast när du blir stor kommer du ha det på natten också.
- Då kommer jag gå upp själv på natten och gå på toaletten om jag behöver.
- Mmm.

Funderade på om jag skulle vara ärlig och säga som det är. Att nej, du kommer inte att komma gå själv på toaletten och nej, du kommer inte kunna gå upp själv. Valde istället att vänta in hennes nästa kommentar.

- Mamma, när jag blir stor, kan jag gå då?
- Nej, det kommer du inte. Du kommer inte kunna gå när du blir stor. Du kommer ha andra rullstolar, men du kommer aldrig att kunna gå.

Jag antar att det är överflödigt att ens beskriva de stora tårarna som trillade ner för dotterns kinder efter det krassa beskedet. Jag önskade så att jag kunde säga att allt skulle lösa sig, men det kan jag inte. Istället säger jag till henne:

- Om jag hade kunnat, så hade jag lärt dig gå, men det kan jag inte.

Står länge och bara håller om henne. Låter henne gråta färdigt i min famn och ger henne därefter sina älskade nallebjörnar som kan ge den extra tröst som hon så väl behöver. Efter 10 minuter är hon som vanligt igen.

Dagen förlöper utan att hon pratar mer om saken. Inte förrän hon har lagt sig och jag pussar henne godnatt. Då kommer funderingarna igen.

- Mamma, när jag blir stor, kommer jag att kunna gå då?
- Nej, det kommer du inte. Du kommer aldrig att kunna gå.

Dottern ser väldigt ledsen ut, men det kommer inte några tårar. Istället kommer en ledsen kommentar tillbaka:

- När jag blir stor, så kommer jag alltid att gråta.
- För att du inte kan gå?
- Mmmm.
- Det verkar ju vara ett väldigt tråkigt liv, att bara gråta.
- Mmmm.
- Tycker du inte att det verkar lite dumt? Att bara vara ledsen hela tiden?

Berättar för henne att hon ska få prova på el-hockey och att det inte är så många gående som tränar el-hockey. Om hon hade varit gående, så hade hon antagligen aldrig fått prova på det. För att få henne på andra tankar så pratar vi lite kring el-hockey. Hon har ju faktiskt redan provat en gång. Då var hon två och nådde precis fram till joysticken. Allt hon kunde göra var att dra den snett bakåt. Sedan körde hon baklänges runt runt runt i en väldigt hög fart och med det största leende kan man tänka sig på läpparna.

Jag ber assistenten surfa in på youtube och se om det finns några klipp med el-hockey. Sedan tittar vi på dem tillsammans. Det slutar med att dottern ligger i sängen med ett stort leende på läpparna och huvudet är antagligen fullt med scener där en el-hockeystol finns med.

Själv känner jag mig matt och ledsen. Det är viktiga diskussioner, men de är känslomässigt jobbiga att ta. Känslan sitter kvar länge efteråt. Kommer man någonsin att vänja sig...?