Skrik, skrik, skrik...

Minstingen vaknade vid 3-tiden i natt. När jag yrvaket kom in till hennes rum, så stod hon och skrek i spjälsängen. Hon ville absolut komma ner från den och sedan vidare ner till bottenvåningen. Försökte först lugna henne, men utan resultat. Eftersom mannen antagligen skulle vakna, så gav jag efter och bar ner henne.

Var yr av trötthet och fixade välling, bara för att få tyst på henne - väl medveten om att det bara är en kortsiktig lösning och att det blir värre på lång sikt att vänja henne vid välling vid den tiden på natten. När vällingen var klar fick minstingen ett raseriutbrott för att det var släkt överallt, för att grinden till trappan stod öppen - hon blev ännu argare när jag stängde den. Fick nog och bar bestämt upp henne till sängen.

Satt sedan intill henne i minst 30 minuter, kanske längre, tills hon äntligen lugnat ner sig och lagt sig på kudden. Vid det laget hade mannen vaknat för länge sedan och kommit in för att hjälpa till. Inte mycket för honom att göra, så han gick och lade sig. Det är trots allt bättre med en knastrött förälder, än med två. Tror inte det hade hjälpt med två trötta föräldrar som försökte lugna minstingen. Vill heller inte lämna henne, eftersom det handlar om dagar innan hon inser att hon kan klättra över sängen. Hon har klarat att sätta sig grensle över spjälorna, men har hitentills valt att glida ner i sängen igen.

När minstingen äntligen somnat var det ljust ute och de envisa fåglarna verkade göra sitt bästa för att hålla mig vaken. Helt omöjligt att sova. Halv fem gav jag upp och gick upp. Har hunnit med att rensa massor med papper och pärmar nu på morgonen. Känns skönt på sitt sätt. Hellre vara uppe och fixa än att snurra runt i sängen, om det ändå inte går att sova.

Jag är fortfarande förundrad över att dottern klarar av att sova sig igenom allt...