Jobbig lämning

Idag var dottern på kalas. 8 barn - alla från dagis. Det märks att de är vana vid att hon sitter i rulle. Alla ville hjälpa henne hela tiden. Ingen verkar heller tycka att det är speciellt konstigt att hon sitter i rulle eller att hon behöver lite extra hjälp. Istället puttade barnen på varandra eller sa till den som råkade stå ivägen om det var så att inte Tilde kom fram. Förstår att hon blir frustrerad när hon träffar andra barn som inte alls har den förståelsen eller respekten. Samtidigt svårt att få andra att förstå när de inte träffar henne dagligen eller känner henne ordentligt. Vi hade ringt i förväg och berättat att en av oss givetvis skulle stanna kvar med dottern. Dottern fick välja om jag eller mannen skulle följa med henne dit och jag blev den utvalda. :o)

Egentligen skulle dottern ha varit hos sin stödfamilj hela helgen, men vi ville inte att hon skulle missa ett kalas till. Känns som om hon har missat alla inbjudningar. Istället kom de och hämtade henne på kalaset. Först körde de hem till oss för att packa bilen och därefter kom de bort till kalaset när det var slut för att hämta henne. Dottern har träffat sin stödfamilj en helg i månaden sedan hon var 1,5 år och brukar alltid skina upp som en sol när hon träffar dem, men idag ville hon inte. Hon började långt innan de hade kommit dit att fråga mig "mamma, får jag åka hem sen?". Sedan när stödfamiljen kom så ville hon inte alls. Jag var den enda som fick bära henne och hon bad hela tiden att få slippa. Det skar som knivar i hjärtat på mig. När jag satte henne i deras bil började hon gråta förtvivlat och det kändes som om jag övergav mitt eget barn. Fick kämpa för att inte gråta själv. Samtidigt så behöver jag och mannen så innerligt dessa stunder. Lovade henne att hämta henne bums om hon fortfarande ville fram emot kvällen. Stödfamiljen lovade att ringa så fort de kommit hem för att berätta hur det gått. Tydligen var hon ledsen i bilen 5-10 minuter och sedan försvann all gråt och istället satt de och pratade om hur stor deras lilla flicka blivit och hur duktig minstingen är på att gå och stå.

Har ikväll fått 2 mms från stödfamiljen med bild på dottern och där de berättar hur det går. Först när hon leker och sedan när de är på väg till affären för att köpa godis. Känns skönt att det gick bra ändå. Samtidigt så är det knepigt när dottern protesterar. Är det så att vi ska skippa stödfamiljen, ska vi ha ett uppehåll eller är det bara något tillfälligt? Hon pratade nämligen redan tidigare i veckan om att hon inte ville dit.

Tror att hon har kommit in i en fas där hon är rädd för att bli övergiven och känner ibland en orättvisa över att även minstingen ska ha uppmärksamhet. Hon är ju så van vid att få all uppmärksamhet själv. Att hon är i en situation där hon är van vid att alltid få lite extra uppmärksamhet, i och med hennes stora behov av hjälp, förstärker det hela ytterligare.

Har precis i dagarna fått beslut från Försäkringskassan om att vi har fått ytterligare timmar i och med att vi har valt att avsluta stödfamiljen. Istället är planen att anställa dem som assistenter. De får bättre ersättning och både vi får alla en större flexibilitet.