Kaos och spännande möte

Introducerade Wii för dottern idag. Fungerade väl sådär. Hon orkade inte riktigt lyfta kontrollerna tillräckligt mycket för de spel vi testade (tennis och bowling). Ska sätta mig ner en kväll och testa mig fram för att se om det finns genvägar. Hon tyckte ändå att det var jätteroligt. När assistenten kom så blev hon självklart också involverad i spelandet. Assistenten hade aldrig testat Wii tidigare, så det gick väl lite trögt i början - av förklarliga skäl. Dottern däremot gjorde vad hon kunde för att uppmuntra henne genom att ropa "bra jobbat, A!" och "jätteduktigt, A!". Hon är så söt. Antar att vi coachar henne en del, för det känns lite som om det är våra ord som kommer ur hennes mun.

I övrigt har det varit en lätt kaosartad dag. Allt började så bra. Jag var tidigt på jobbet för att hinna jobba ikapp och var väl i princip ikapp vid lunchtid när mannen ringer... Han var med dottern på kaliometri (tror jag det heter...) i morse. När de var klara och precis hade kommit till dagis kräktes dottern - över hela bilbarnstolen. Stackare! Det var bara att köra hem henne och minstingen. Väl hemma vägrade minstingen att sova (trots att hon måste varit övertrött) och dottern passade på att kräka en gång till i sängen. När mannen ringde mig på jobbet lät han lätt trött och uppgiven. Det var bara att åka hem och hjälpa till. Så himla typiskt, när jag precis började känna att jag hade läget under kontroll!

Nåväl, lyckades hinna med en oerhört spännande lunch. Träffade på en transvestit på ett möte för ett tag sedan och tog mod att fråga om han/hon ville ha en lunchdejt med mig - och om det okej att jag fick ställa alla mina nyfikna frågor... (Har fortfarnde lite svårt att hålla koll på när jag ska använda han, hon eller hen, som tydligen också är okej.) Kändes ganska dumt att fråga - en vilt främmande människa..., men jag vill ju så gärna förstå och lära mig. Hur ska jag annars bli en tolerant människa och en förebild som mamma? Fick i vart fall ett jakande svar. Vi hade en väldigt trevlig lunch. Bjöd självklart på lunchen som tack för att jag fått ställa alla mina dumma och nyfikna frågor. Har lärt mig massor!

Förra veckan lunchade jag med en vuxen tjej som sitter i rulle för att fråga hur hon tycker att vår arbetsgivare är, hur hon blir bemött i samhället och om det är något som hon tycker att hennes föräldrar gjorde bra (eller mindre bra) under hennes uppfostran. Även om jag vill, så kan jag ju inte helt identifiera mig med dottern och hennes utveckling. Jag har alltid kunnat gå och springa - inte ens ett ben har jag brutit. Då känns det bra att kunna fråga någon annan om den personens upplevelser, för att helt enkelt kunna utveckla mig själv både som medmänniska och som förälder.

Tror jag börjar bli ett med det arbete jag har på jobbet - att strategiskt arbeta med mångfaldsfrågor...