Tankar kring uppfostran

Hur förklarar man för anhöriga, vänner och andra som kommer i kontakt med dottern vikten av att de respekterar henne? Att det inte är okej att bara ta på eller ta av henne kläder och annat. Det som gör det så svårt är att jag vet att de menar så väl. De vill ju bara hjälpa till. Det är ju bara det att om hon inte hade haft sitt rörelsehinder så hade de aldrig agerat på samma sätt. Man går inte fram till ett springande barn och utan att förklara, börjar dra av ta på barnet kläder. Istället säger man till barnet att "ta på dig strumpor", "ta av dig jackan" eller vad det nu kan vara.

Min dotter äger sin kropp och det innebär även det hon ska ta på eller ta av sig. Konkret innebär det att det är hon som avgör om kläder ska tas på eller av så långt det är möjligt. Hur ska jag och min man annars kunna lära henne att det inte är okej om någon annan våldför sig mot henne, att det är hon som bestämmer när hon blir äldre, inte assistenterna. Det är aldrig bra att curla barn, men att curla ett barn som startar sitt liv i uppförsbacke kan få långtgående konsekvenser. Friska barn som blir curlade blir sällan chefer och det kanske man kan leva med. Alla passar inte som chef och vill heller inte. Barn med funktionsnedsättning som curlas riskerar att bli institutionaliserade. Risken ökar att de inte klarar av att styra sitt eget liv och att ge sina barn chansen att få ett meningsfullt liv borde vara alla föräldrars målsättning. Min dotter behöver mycket hjälp, men hon måste få avgöra själv när hon behöver hjälp, hon måste få bestämma så mycket det går att bestämma (inom rimliga ramar givetvis och kopplat till sin ålder), hon måste också ständigt uppmuntras att göra saker själv. Det är t ex inte att hjälpa min dotter att alltid bre hennes macka för att det går snabbare. Det är att stjälpa - oavsett intentionen. Hon behöver hjälp med att ges bra förutsättningar och sedan få chansen att försöka själv. Därefter är det okej att hjälpa, men då ska det göras tillsammans med henne. Inte att den vuxne tar över. Det är att kränka barnet.

Det innebär också att det är viktigt att kommunicera med henne. Hon kan inte springa efter när vi går ut eller går ur bilen, därför måste vi alltid informera henne om vad vi gör. Hur ska hon annars kunna växa upp och bli trygg i sig själv, trygg i att hon också har koll. Att det inte är omvärlden som ständigt styr henne, utan att hon också har möjlighet att påverka. Genom att berätta för henne när jag går ur bilen vad som kommer att hända, t ex att jag först ska öppna ytterdörren, bära in rullstolarna och därefter kommer jag och hämtar henne, så har hon en chans att påverka förloppet. Hon kan t ex be mig bära in henne först, vilket givetvis är helt okej. En sådan metodik borde vara självklar för alla barn, men är ännu viktigare för barn som har svårt att förstå omvärlden eller som i min dotters fall, inte har möjlighet att själv springa efter.

Chanserna att min dotter får ett jobb när hon blir större är inte goda, men genom en genomtänkt uppfostran kommer hon ha ökade chanser - om hon nu blir så gammal att det blir aktuellt. Det innebär också att jag är beredd att strida för hennes rättigheter, även om omgivningen inte alltid kanske förstår. Jag hoppas ändå att de som läser detta och som känner vår familj förstår och är beredda att hjälpa mig i kampen för att dottern ska kunna bli så självständig som möjligt.

Även för minstingen tror jag att pedagogiken kommer fungera väl. Jag kommer att bemöta och fostra henne på samma sätt. Allt för att hon ska växa upp och bli så självständig och trygg i sig själv som möjligt.