Våra barn

Det märks att det har varit en intensiv period. Jag som normalt sett försöker göra ett inlägg varje dag har inte fått tummarna loss att skriva speciellt mycket den senaste tiden. Tänker att jag ska skriva och sedan är plötsligt klockan hur mycket som helst och allt jag kan tänka på är sängen. Lever i någon form av konstant sömnbrist. Det är som om saker och ting bara klumpar ihop sig ibland.

Minstingen är riktigt stolt över sin nya säng. Hon vill gärna visa upp den för alla som kommer hit. Det är så oerhört sött! Jag och mannen var först lite oroliga för att hon inte skulle ligga kvar i sängen, utan envisas med att gå upp hela tiden, men det har faktiskt (ännu så länge) inte varit något som helst problem. Hon ser så stor ut när hon ligger i sin säng. Tiden går verkligen fort ibland. Min ena syster har precis fått en liten bebis och det känns som igår som även minstingen var så liten, men nu ser hon ju ut som en jätte bredvid.

Ibland känns det som om jag skulle vilja ha ett barn till och jag funderar på vad som händer den dagen som dottern inte längre finns. Dottern och minstingen har redan ett riktigt starkt band mellan sig. Vad händer med minstingen den dagen dottern inte längre finns...? Så får man inte tänka, men jag gör det ändå. Ibland. Inte alltid, men ibland dyker tankarna upp. Jag blir inte längre ledsen, utan det är mer som något slags konstaterande. Fast i ärlighetens namn så tror jag inte att det hade varit en bra lösning för mig och mannen att skaffa ett barn till. Inte nu och sen är jag nog för gammal. Två får räcka. Det är ändå de två mest underbara barnen i världen!