måndag 29 november 2010

Snökaos

Kaoset var totalt i morse när väl alla hade vaknat. Fram tills dess var det ganska lugnt och skönt. Ibland känns det som om det kvittar hur tidigt vi än börjar. Vi blir sena ändå. Det är så mycket som ska fixas på morgonen. Inhalator, hostmedicin, hostmaskin, tandborstning, toalettbesök, packa barnens ryggsäckar... I morse hade vi heller inte någon assistent. Det märktes... Märkligt hur snabbt man kommer ur sina rutiner när assistansen inte finns där.

Ståskalet glömdes bort och var kvar hemma när vi kom till dagis. Jag hade ett möte på jobbet och hade inte tid att åka hem igen och hämta. Hon får helt enkelt försöka få ihop fler timmar på dagis i veckan för att kompensera.

Dotterns elhipp är äntligen färdig på habiliteringen och förhoppningsvis kan vi hämta den under veckan. Det är stor skillnad för dottern när hon kan köra omkring själv på förskolan när hon står i sitt skal. Nästa sak att fixa är en anpassad pulka. Det är klart att hon ska få åka pulka. Är inte riktigt på det klara med hur vi ska fixa, men det borde gå att lösa genom att sätta fast ett nackstöd på en vanlig pulka. Mannen håller på att försöka få tag på någon på hjälpmedelscentralen för att höra om det går att få hjälp med en sådan anpassning och i så fall ifall de har tips på vilken pulka vi ska köpa och anpassa.

Ikväll har jag gjort risgrynsgröt i ett försök att spä på julkänslan. Snön gör verkligen sitt till. Det är mysigt med snön - om man bortser att det är galet tungt att köra rullstol i det här vädret... Skottningen fungerar sådär på flertalet ställen och det är alltid en chansning om dottern kommer fram. Ofta så tillbringar hon väldigt mycket tid inomhus när det är som mest snö. Utöver problemet med rullstolen, så har hon svårt att röra sig i vinterkläderna. Det har inte någon betydelse vad jag än köper för kläder, det är ändå svårt för henne att röra sig. Vantar gör att hon knappt kan röra händerna, så förskolan brukar se till att hon får ha en hand fri och en med vante. Sedan byter de hand i halvlek. Resultatet blir en lyckligare dotter, men med väldigt kalla händer. Sett ur det perspektivet är jag glad att vi inte bor i de norra delarna av landet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar