Att känna sorg eller inte

Läste i ett gammalt nummer av Föräldrakraft häromdagen. I en av artiklarna är det en bild på en man med världens största leende som glatt berättar att han inte kände någon sorg alls när han fick en son med funktionsnedsättning. Istället kände han en enorm glädje och ett brinnande engagemang tändes. Haleluja!

Hm... I artikeln berättar han att han inte alls har känt igen sig i andra familjers kris eller sorgearbete. Hm... Det är svårt att inte fundera kring om han verkligen är ärlig eller om det kanske handlar om en ordentlig förträngning...?

Jag älskar båda mina döttrar precis lika mycket och skulle inte vilja ha någon av dem utbytt mot någon annan, men... Det känns naturligt att känna sorg över att föräldraskapet inte riktigt blev som jag tänkt mig och framför allt känns det naturligt att känna en sorg över de begränsningar som äldsta dottern har blivit född med. Hon kommer aldrig att kunna springa barfota över gräset en varm sommardag eller vingligt åka runt på skridskor en iskall dag i januari. Hon kommer aldrig att kunna få njuta av att vara helt ensam hemma och bara vara, eller att få ligga länge, länge i badkaret helt själv och läsa en bra tidning. Att få känna endorfinkicken under ett träningspass och den sköna träningsvärken dagen efter. Hon kommer ständigt ha en förälder eller en assistent i närheten - livet igenom. Jag tror inte på att gräva ner sig i sin sorg, för det är ingen hjälpt av, men är det ändå inte rätt naturligt att i vart fall känna en viss sorg över att inte barnet kommer att få samma möjligheter som alla andra? Jag tycker det!