Elrulle och lekplatsbesök

Dottern har blivit så fantastiskt duktig på sin elrulle. Hon är ju ändå bara drygt 3 år och ändå kör hon runt som om hon aldrig gjort något annat. Vågar inte släppa henne helt, hon har nog inte full koll på bilar som kan komma och kanter som är för höga att köra upp- eller nerför. Fast så är hon ju inte så gammal heller. I jämförelse med att köra runt med den vanliga uterullen är det en helt annan sak att i sakta mak traska bredvid henne eller strax bakom när hon själv kör runt och bestämmer var och hur hon vill köra. Elrullen fungerar dessutom bra på ojämna underlag som t ex gräsmattor, till skillnad från den manuella.

Dottern har t o m börjat försöka smita med sin elrulle. Märklig känsla att bli överlycklig över att ens barn försöker smita... :o) Är bara så glad för hennes nyvunna frihet. Vi har bokat tid för att få rullen uppgraderad så att den kör lite fortare, för det är fortfarande snigelfart, även om hon kör på maxhastigheten.

Vi var inne hos en av grannarna för att hälsa på deras hund. Dottern gjorde vad hon kunde för att komma nära hunden, så att hon kunde klappa, men hunden var lätt skeptisk mot elrullen. Vi har lovat komma dit fler gånger så att han får vänja sig.

Efter besöket hos grannen gick vi vidare till en lekplats i närheten. På lekplatsen, som för övrigt inte är ett dugg tillgänglighetsanpassad, fanns en familj med två barn. När vi kom fram, sprang barnen fram till henne för att hälsa. Det visade sig att båda gick på samma dagis som dottern. Det var så sött, för de gjorde vad de kunde för att påkalla hennes uppmärksamhet precis hela tiden och de var så oerhört angelägna om att involvera henne i leken och på ett sätt som fungerar. De sprang och hämtade saker till henne - utan att hon bad om det - och uppmuntrade henne att kasta iväg sakerna, bara för att snabbt springa och hämta dem igen till henne. Det fanns ett rör som de andra två barnen skrattandes kröp igenom. Dottern ville såklart också prova - vilket fick båda barnen att snabbt erbjuda sig att hjälpa henne igenom. Jag lyckades skjuta igenom dottern halvvägs och sedan springa runt på andra sidan för att dra ut henne. Under tiden hon låg i röret verkade det vara helt självklart för de andra barnen att inte krypa in i röret, utan vänta tills hon var ute och satt tryggt lutad mot ställningen. Jag behöver nog inte berätta att dottern var hur lycklig som helst.

Det är så skönt att träffa andra barn som är vana att leka med dottern och som inte ser det som minsta begränsning att hon inte kan vare sig gå, krypa eller springa. Istället skiner flera av barnen upp som en sol när de ser henne och vill vara nära och leka.