Som en dröm...

Det är märkligt, men trots att vi nu känt till dotterns diagnos i 2,5 år, så känns det ändå emellanåt som om hela situationen är overklig. Som om den liksom inte existerar. Som om det ändå finns en möjlighet att vakna upp och inse att det bara var en dröm. Att allt är som det ska, att hon kommer att lära sig gå, att hon kommer leka runt precis på samma sätt som alla andra barn. Fast så är det ju inte. Jag vet det, men ändå är det som om jag inte riktigt har accepterat.