Jag vill inte mer

Håller med mamman som mailade till mig och skrev om sin irritation över (av någon anledning) primärt amerikanska bloggar där föräldrar till barn med funktionsnedsättning så käckt uttrycker sig i stil med "I'm so blessed for experiencing this with my wonderfull child...". Ja, jag älskar mitt barn över allt, men det innebär inte att jag hade valt detta liv om jag hade fått välja. I ärlighetens namn så vill jag inte ha det så här! JAG VILL INTE MER! Jag vill ha ett vanligt tråkigt familjeliv där den största stressen är hur jag ska hinna med min karriär när barnen envisas med att gå på golflektioner eller hur jag ska få hem barnen i tid till maten när de absolut måste över till grannen för att leka. Jag vill också kunna skicka ut mitt barn på gatan för att leka, utan att jag behöver springa efter som en svans för att hjälpa till var 3:e sekund. Jag vill också kunna rensa ogräs i rabatten under tiden mina barn leker sött på gatan, hoppar hage eller hopprep. JAG VILL INTE HA DET SÅ HÄR! Det är asjobbigt emellanåt och känsomässigt känns det mer än en gång i veckan NU RÄCKER DET! Samtidigt så vet jag att det hjälper inte. Så här kommer det alltid att vara. Det är bara att gilla läget och acceptera faktum. Enda skillnaden är att jag vet att dottern kommer behöva mer och mer hjälp för var dag som går och om något år kommer jag antagligen kunna tänka tillbaka på denna tiden som " vad skönt det var då, för då vägde hon ju inte så mycket och hon var ju så enkel att hantera...".

Missförstå mig inte, för det är jätteroligt att prata med dottern och det är hur mysigt som helst att få umgås med henne - som vanlig förälder... Det är alla de där miljoner saker extra som MÅSTE göras varje dag som jag inte vill vara med om längre. Vad hände med mitt liv och alla mina drömmar...?