Varför är det så himla svårt att komma igång med träningen? Alla dessa miljoner tunga och felaktiga lyft jag gör med min dotter varje dag sliter på kroppen. Jag vet det och ändå är det så svårt att få tummarna loss och börja.
Gjorde en uträkning innan och konstaterade att de veckor då vår dotter är på förskolan som hon brukar så blir det ca 250 lyft i veckan. Om man multiplicerar det med dotterns vikt så blir det ca 3000 kg i veckan. Det är rätt mycket - även om man är två som delar på alla lyft. Lägg sedan till att det är väldigt mycket tyngre att lyfta någon som inte hjälper till själv. Antar att en bra jämförelse är att bära ett sovande barn.
Försöker tänka på hur jag lyfter henne, att inte lyfta med böjd rygg, inte med raka armar, stå nära, vrid inte ryggen samtidigt, spänn magen... Fast ibland blir det bara för jobbigt att tänka på allt och snabbaste sättet vinner. Snabbaste sättet är sällan bästa sättet för ryggen...
Var på utbildning ikväll om hur jag borde göra. En sjukgymnast kom och berättade hur vad vi föräldrar behöver tänka på och vad som kan hända om vi inte gör det... Vem vill ha diskbråck...? Även om jag känner till det mesta sedan tidigare så behövs det hela tiden påminnelser. Det kom även en personlig tränare som gav tips på enkla övningar att göra där hemma. Antar att det inte finns någon ursäkt längre. Samtidigt är det nog lite som en förälder sa: Ofta är det så mycket annat som ska hållas reda på när det gäller dessa barn, träning och stretchning som ska göras hit och dit, att det känns lite som en civil olydnad att inte sköta om sin egen kropp.
Jag ska börja, fast kanske i morgon.... Orkar inte just nu....
Mot tuffare mål!
3 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar