En projektledares liv

Har kommit fram till att jag mer och mer känner mig som en projektledare. En projektledare som håller i trådarna kring dotterns - och därmed också vår familjs - liv. Det borde inte vara så, men det är så det är. Jag planerar och driver merparten av det som sker kring henne och följer därefter upp allt. Det borde inte behövas, men det gör det. Inte så att jag planerar vad hon ska leka med, utan mer den del som rör sjukvården, förskola, hjälpmedel, habilitering...

På fredag ska förskolan iväg på utflykt. De har ändrat sin normala rutt för att det ska passa dottern. Istället för att åka till skogen så ska de åka till ett stort rekreationsområde där det är enkelt att köra elrulle. Nästa fråga blev hur hon ska ta sig dit med rullen... Den går liksom inte in i en vanlig buss. Ringde till habiliteringen och blev där efter lite turer kopplad till kuratorn som efter lite om och men konstaterade att det var förskolans ansvar att fixa. Eftersom de står villrådiga hur de ska göra - och det ligger i mitt intresse att det här ska fungera - så ringde jag till kommunen för att fråga dem. Blev en del telefonsamtal dit också innan jag slutligen fick en bekräftelse på att de fixar transport till förskolan, med bakåtvänd bilbarnstol och med plats för en medföljande pedagog (vill inte att dottern ska åka själv... Hon är trots allt bara 4 år). Så mycket tid och energi för en sak som rent krasst bara borde fungera. Mannen kommer ändå vara beredd på att köra, ifall det inte fungerar. Vi har varit med förr...

Hälften av alla mail i min privata mailbox är från olika personer på habiliteringen eller mail från assistenter och assistansbolaget. Har kommit fram till att det enklaste är att ta så mycket som möjligt via mail för att sedan använda telefonen som komplement. Det är trevligare att prata telefon, men det blir så knepigt att hålla reda på telefontider eller när personen råkar vara tillgänglig. Sedan finns det en praktisk sida att ha informationen skriftligt.

Pratade med en tjej när vi var på rekreationshelgen med RBU som hade löst problematiken med stressen över alla hemskickade kallelser hit och dit, genom att helt enkelt bara ta in posten en gång i veckan. Då avsatte hon 2 timmar för att i lugn och ro läsa igenom allt och skriva in i kalender etc. Kreativt, men kanske inte det mest socialt accepterade! Fast jag tycker att det var en läcker idé. Det är ju trots allt sällan som kallelserna är med kortare varsel än en vecka - även om det händer.

Egentligen hade jag velat få en utbildning. En utbildning som gav tips på hur man ska agera i olika situationer. Vad är mest taktiskt? Vilka fighter ska jag ta och när ska jag bara blunda eller ducka? Vad säger egentligen olika och relevanta lagar eller konventioner? Tänk att få en checklista! Tänk på detta när detta händer eller något i den stilen.