Igen...

Så kom det igen. I morse när vi skulle åka till dagis. Dottern sitter i hallen och väljer skor. Så säger hon "dessa skorna kan man gå i". Tror hon syftar på att hennes kusin har haft dem och hon kan ju faktiskt gå. Sedan säger hon "mamma, ska vi gå till dagis idag?" Jag tittar på henne och svarar mjukt "nej, det ska vi inte".Efter en stund tittar hon på mig, så säger hon "mamma, du kan inte lära mig att gå". Det är som en fråga, som om hon vill testa mig. Har hon förstått rätt? För visst är det väl så.

Trots att vi egentligen har ganska bråttom, så stannar jag upp. Vill inte stressa i sådana här situationer, när sådana här viktiga saker kommer upp. Jag ställer mig framför henne och svarar "nej, det kan jag inte". Jag låter det hänga lite i luften för att hon ska hinna smälta och ger henne en kram, så lägger jag till "men jag kan lära dig att köra rullstol riktigt fort och det kommer inte lillasyster att kunna". Dottern verkar nöjd med svaret för hon ser glad ut och kommenterar inte saken mer. Inte heller i bilen. Väl framme på dagis är hon lite extra kramig av sig och vill egentligen inte alls att jag ska åka. Hon har blivit väldigt "mammig" på sista tiden och det är kanske därför också som hon väljer att konfrontera mig med sina funderingar.

Det är märkligt, men trots att det bara är korta konversationer vi har om hennes funderingar kring att gå, så blir jag så himla ledsen. Sorgen sitter i jättelänge, hela förmiddagen känner jag mig nedstämd. Samtidigt känner jag mig väldigt stolt. Jag känner mig stolt över mitt sätt att hantera situationen, för jag är övertygad om att jag gör det på ett sådant sätt att dottern kommer känna tillit till mig även senare. Att hon vågar ställa sina frågor. Jag vill ju att hon ska känna att hon alltid får ett ärligt svar. Frågorna kommer trots allt att bli svårare och svårare att svara på.