Psykolog

Mannen och jag var på barnhabiliteringen och träffade en barnpsykolog idag. Pratade en del med henne om hur vi ska hantera dotterns frågor kring det faktum att hon inte kan gå. Kändes skönt att få en bekräftelse på att mitt sätt att hantera frågorna var bra. Ärliga, men korta svar. Ingen anledning att brodera ut för mycket.

Hennes rekommendation var samtidigt att vara lyhörd för dottern. Att lyssna på hur hon pratar. Ett exempel är hur fel det blir när vi av slentrian säger "nu ska vi gå på toaletten", "ska vi gå och ....?". Jag har ibland reflekterat över att dottern alltid säger "ska vi köra fram till spegeln?" när vi leker och tar på oss hennes plasttiaror. Hon vill ofta titta i spegeln då. Hon säger inte "ska vi GÅ till spegeln", utan hon säger faktiskt "ska vi KÖRA till spegeln". I flera situationer smyger sig detta "gå" in, helt i onödan. I vissa fall går det faktiskt att ta bort verbet helt. Kräver nog en del träning, men också lyhördhet för hur hon själv uttrycker sig.