Mina fötter kan inte gå....

Ibland kommer det kommentarer från dottern som visar på att hon ibland funderar över sin begränsning. Idag när mannen sa till henne att de skulle "gå på pottan" replikerade dottern ilsket "men mina fötter kan ju inte gå!". Hon var upprörd över annat och fortsatte prata om att hon inte alls tyckte att det var nödvändigt med pottan. Antagligen helt inne i sin lek.

Hur tar man upp sådana saker med sitt barn när de är så små...? Ska man ta det på direkten eller vänta till ett lugnare tillfälle eller ska man bara låta det vara? Mannen blev nog lite chockad och satte sig och kramade dottern och var extra snäll mot henne, trots att hon bråkade och skrek. Det kan ju lika gärna vara ett konstaterande som flög ut ur munnen på henne. Att varför ska hon GÅ på pottan när hon inte kan gå. En ursäkt till varför hon skulle få leka mer istället. Blir det värre om man vid ett senare tillfälle tar upp igen att "du sa ju tidigare..." och "nej, dina fötter kan ju inte gå...". Usch, vad svårt det är. Vill inte göra större grej av det än nödvändigt, men samtidigt finnas där som förälder och stötta om det är så att hon funderar mycket.