Jag antar att det kvittar hur mycket man som förälder försöker förbereda sig. När det väl kommer känner man sig ändå inte förberedd. Dottern får alltid välja vad hon ska ha på sig. Hon får två tröjor, två par byxor osv att välja mellan. När hon har skenor på sig så finns det bara ett par skor hon kan använda, men i dag hade hon inte skenorna på sig och fick därför välja mellan två par skor. Hon pekade på gympaskorna och sa "dom skorna, för dom kan man gå med". Kommenterade inget utan satte bara på henne skorna.
Dottern funderar ett tag och så säger hon "mamma, idag vill jag lära mig att gå". Hur svarar man på det?? Försökte med att "du är ju så duktig på att köra rullstol, faktiskt jätteduktig". Dottern sa inget mer om saken och jag bar ut henne till bilen. När vi hade kört 5 meter så säger hon i anklagande ton "men mamma, du skulle ju lära mig att gå!". Bestämde mig för att vara ärlig och tog ett djupt andetag, kände tårarna innanför ögonlocken och sa till henne så mjukt jag kunde "jag är ledsen, men jag kan inte lära dig att gå". Jag antar att jag inte behöver berätta att dottern blev helt förtvivlad och grät hejdlöst i bilen.
Hur ärlig ska man vara? Jag vill inte ljuga för dottern, för hur ska hon då kunna lita på mig när det gäller andra saker? Samtidigt så vill jag inte berätta allt på en gång. Det blir väl tungt för henne att bära. När vi var framme på dagis, så lyfte jag ur henne ur bilen, gav henne en jättekram och sa till henne "jag älskar dig över allt annat och jag älskar dig precis som du är". Jag är inte säker på om hon ännu helt och hållet förstår innebörden i att jag älskar henne precis som hon är, men jag hoppas att hon när hon blir större kommer förstå och känna att både jag och min man älskar henne precis som hon är och för den hon är.
I sådana här situationer känns allt annat väldigt oviktigt. Instinktivt ville jag egentligen bara ta henne i famnen, säga till henne att allt kommer att bli bra och att vi skippar dagis och jobb idag. Istället åker vi iväg och gör något roligt, bara vi två. Fast så är det ju inte... Allting kommer inte att bli bra och jag lämnar henne ändå till dagis och tar bilen in till jobbet. Samtidigt var det skönt att få en fullspäckad dag med möten. Att få fokusera på något annat.
Mot tuffare mål!
3 år sedan
Tror det är bra att du säger som det är till henne. Det blir nog inte tyngre för henne att bära nu för hon kommer ändå inte att förstå vad det betyder fullt ut. Det är väl inte fel att säga "du kommer inte kunna gå, men du kan ju jättemånga andra saker! Alla kan inte allt, men alla kan något." Alla kommer inte kunna lära sig jonglera, eller hjula eller hoppa höjdhopp eller vissla - det är ju så livet ser ut. Även om din dotters begränsningar är så mycket större än vad de är för de flesta av oss.
SvaraRadera