Annorlunda intervju

I tisdags var det telefonintervju och idag var en potentiell assistent hemma hos oss för att träffa dottern. Märklig känsla. Lite som att göra ett väldigt oplanerat arbetsprov. Dottern köpte henne rakt av. Hon var på sitt bästa humör och ville berätta allt på en gång. Inte helt lätt att hänga med i svängarna. Jag byter ämne snabbt, men det är inget i jämförelse med dottern... :o)

Hade kanske önskat att tjejen som var här hade haft lite mer erfarenhet av att arbeta med barn med funktionsnedsättning, men å andra sidan så hade varken jag eller min man någon erfarenhet när vi fick vår dotter och det gick ju bra ändå. Det viktigaste är att ha rätt inställning. Att vilja lära sig, att se när dottern sitter snett, att ha ambitionen att dottern ska bli behandlad som vem som helst - hon behöver bara lite extra stöd - och såklart att tycka att det är givande att arbeta som assistent!

Tjejen gav i vart fall ett intryck av att vara intresserad och hon lekte en hel del med dottern. Jag var rätt överflödig. Fanns till hands och visade hur hon skulle bära henne, vad dottern menade i vissa sammanhang och hjälpte till att sätta gränser. Inte helt enkelt första gången man är hemma hos någon och dessutom gärna vill ha jobbet...!

I morgon blir det kontraktsskrivning av både henne och en tjej till. Därefter är vi redo att sätta igång! Hurra! Nu börjar kanske ett lite trevligare liv, ett liv där jag kan få lägga mig lite tidigare, kanske hinna ta en tur i trädgården eller en kort promenad innan det är läggdags. Även om det bara blir 30-60 min egen tid varje dag så är jag hur nöjd som helst. Att hinna ringa i vart fall en kompis på en vardag eller att få sitta ner ostört i soffan en halvtimma innan det är dags att lägga sig känns på något sätt som ett möjligt scenario. Att få sova en hel natt känns som en overklig dröm, men som kanske snart blir verklighet. Den ena assistenten har redan hört av sig och meddelat att hon gärna tar nattpass om det blir sådana. Jag känner mig plötsligt väldigt lyckligt lottad.