En stund för sig själv

Dottern har precis blivit lämnad hos stödfamiljen. Hon ska vara där tills på måndag fm. En helg bara med mannen och minstingen. En kompis erbjöd sig att passa minstingen ett par timmar idag bara för att jag och mannen skulle få vara själv en stund. Är så himla tacksam för vänner som ställer upp - utan att jag ens frågat! Vi behöver verkligen lite tid bara vi två, jag och mannen. Det är väl knappt att man får säga så högt. Att man ser fram emot att få vara ifrån barnen en stund. Att få ta hand om äktenskapet och bara vara ett par.

Att vara förälder är många gånger så skuldbelagt. Man ska älska att vara med barnen hela tiden, som mamma ska man dessutom helst vilja vara hemma så mycket som möjligt, samtidigt som man ska dela på föräldraledigheten - hur går det ihop? Tycker man att det är tungt emellanåt att ha stojande barn omkring sig eller svårt att sysselsätta dem, så tycker man fel. För så kan man ju inte tycka! Barnen inte gå hela dagar på dagis - även om barnen älskar att vara där, så kan man absolut inte lämna dem där hela dagar. Sedan är det självklart att barnen ska ha god, näringsriktig och hemlagad mat (vem hinner det?)

Jag älskar mina barn, men jag tycker det är jobbigt emellan åt. Jag ser fram emot att få en assistent som delvis bor hos oss. Vi låter dottern vara hela dagar på dagis, men hon älskar det och jag skulle aldrig kunna stimulera henne på samma sätt som pedagogerna och andra dagisbarn kan. Hemlagat blir det ibland, men jag tror inte att hon lider av färdigköpt ärtsoppa, pulvermos eller pastasås på burk. Huvudsaken är väl ändå att vi som familj trivs och får vårt liv att gå ihop. Att få vara mer än bara mamma/pappa och att få energi utanför familjen måste vara varje förälders rättighet.