Så lika, men ändå så stor skillnad

Sov oroligt i natt och vaknade tidigt. Helt omöjligt att somna om. Lika bra att gå upp. Det är mycket tankar som snurrar runt. Ett nytt liv börjar med dottern. Ett liv med avlastning. Samtidigt så blir det också så tydligt att hon skiljer sig från andra. Att vårt liv skiljer sig från andras liv. Såklart att jag har kännt till det tidigare. Det är väl ingen nyhet precis, men det blir så tydligt nu.

Vi är så uppe i vår situation, min man och jag. Andras liv rullar på som tidigare, men något har hänt med vårt. Känns som om vi pratar om det hela tiden. Även med andra. Bryr de sig egentligen? Ja, det är ju bra att ni har fått hjälp. Mer information än så vill de nog inte ha. I vart fall är de nog inte intresserade av mer. Så fort vi kommer in på antalet beviljade timmar så känns det som om vi hamnar i någon slags försvarsposition. Jo, vi behöver faktiskt så mycket avlastning. Känns ibland som om andra inte riktigt förstår. De behöver ju också lägga ner tid på sina barn. Fast kanske ändå inte på samma sätt... Inser de egentligen skillnaden? Jag tror inte alltid det.

Igår var vi på restaurang med två andra barnfamiljer. Minstingen var hos sin farmor, så det var lite lyxigt att bara ha ett barn att hålla koll på. Under måltiden satt vår dotter på ena sidan bordet och fick hjälp hela tiden. De andra två barnen satt på andra sidan, bredvid varandra. De lekte sig igenom måltiden och sprang därefter ut på minigolfbanan utanför och lekte så fort de ätit färdigt. Dottern tittade efter dem. Vi hade med elrullen, men hon ville inte följa med ut. Tror hon känner att hon ändå inte riktigt kan vara med. Man kommer inte nära med elrullen och allt hon kan göra är ju att titta på. Inte leka med golfklubbor som de andra två barnen. Istället vill dottern sitta i sin rullstol och rullar bort till lekhörnan. Hon sitter där själv och leker, men mig och min man springandes fram och tillbaka för att hjälpa henne. Till slut turas vi om att sitta bredvid henne för att hjälpa henne i leken.

De andra papporna går ut till sina barn och spelar minigolf med dem. Det ser trevligt ut. Jag ser att min man tittar ut på dem. Han hade nog också gärna varit ute och spelat med sitt barn. Om det nu bara hade gått. Istället sitter vi här inne och försöker upprätthålla en fasad av hur himla trevligt allt är. Bordet nere i lekhörnan fungerar ju sååå bra för dottern när hon sitter i rullen och det är ju rätt nära att springa ner dit. Ja, visst jag får sitta vänd dit nästan hela tiden, för att kunna se henne, men det gör jag ju så gärna. Nä, det är ju så klart svårt att orka hänga med i samtalet med de andra, men så är det ju att ha barn. Vi är båda nedstämda när vi kommer hem. Dottern är glad. Hon har ätit klubba hela vägen hem i bilen. På kvällen innan vi somnar ligger jag och mannen i sängen och pratar innan vi somnar. Om att det är jobbigt ibland. Det jobbigaste är att se skillnaden. Dottern fick ju vara så mycket själv. Vi hoppas att hon inte kände sig utanför, utan att hon faktiskt fick ut något av kvällen. De andra barnen lekte ju i vart fall lite med henne... Fast visst hade det varit roligare om vi också fått vara med och leka med de andra. Det är så lätt att känna sig utanför ibland, även för oss som föräldrar.