Assistans

Kärt ämne... Igår var sista dagen att lämna in synpunkter på förhandsbeskedet från Försäkringskassan. Juristen som driver vår fråga hade lämnat in en del synpunkter för vår räkning och idag ringde handläggaren upp mig. Känns konstigt att stå och argumentera för fler timmar... Även om jag känner att vi går under om vi inte får avlastning, så känns det konstigt... Som om jag lurade handläggaren, trots att jag hela tiden försöker vara så ärlig som möjligt. Ger henne konkreta exempel på olika situationer när vi hade behövt mer hjälp eller där det är svårt att vara själv.

Lekplatser är inte alltid helt enkla. Klart tösen ska få vara på klätterställningen, även om det många gånger krävs att en person lyfter upp henne och en annan tar emot. I vart fall om det ska kunna ske på ett säkert sätt. Dottern har börjat protestera när hon inte känner sig trygg. Hon känner så himla snabbt om någon av oss inte känner oss helt bekväma när vi försöker få henne att uppleva allt som alla andra barn får. Även om det blir på hennes sätt, så är det väl klart att hon också ska få sitta där i tornet och få titta ner på alla andra där nere. Att sedan inte ställningarna är byggda så att det på ett enkelt sätt går att som vuxen klättra upp bärandes på ett barn som inte själv håller balansen hela tiden, är en annan femma.

Jag tror att dottern kommer få ett rikare liv med assistent, för vi kan inte och orkar inte heller göra allt som vi kanske borde göra. Varför känns det då ändå så konstigt att vi ska få hjälp av en assistent? Som om vi gjorde något fel...? Som om vi borde klarat av att fixa det själva...? På dagis har hon ju en extraresurs... Jag är inte säker på att alla i vår närmaste omgivning riktigt förstår hur vi har det och det känns många gånger jobbigt att behöva förklara och förklara...

På fredag skriver vi kontrakt med en tjej som tidigare arbetat som avlösare till dottern och i morgon ska vi träffa en annan tjej som också intresserad. Om allt går bra så skriver vi kontrakt med båda på fredag.