Att blottlägga sig själv

Jahapp, så var man kändis, eller i vart fall känd av de som läser veckotidningar. Det kändes som en strålande idé när vi blev tillfrågade av en journalist om vi ville berätta om vårt liv för henne. Nu när jag ser artikeln känns det lite märkligt. Snacka om att blottlägga sig själv. Fast å andra sidan ifall det kan hjälpa någon familj att få läsa om vårt liv, så är det ju faktiskt värt allt. Det kan ju också vara så att någon myndighetsperson ändrar sin inställning till familjer med barn med funktionsnedsättning.

Det är allt för många i beslutsposition som inte verkar tycka att barn med funktionsnedsättning ska ha samma rättigheter som andra barn. Att dessa barn är värda precis lika mycket som alla andra barn borde man inte ens som förälder behöva påtala, men så är det ibland. Via mitt arbete med RBU hör jag på tok för många skräckhistorier med både föräldrar och barn som far illa.

Som förälder ska man inte behöva vända ut och in på sig själv, man ska inte behöva påminna om barnens rättigheter, inte heller FN:s barnkonvention (som blivit mitt favoritargument).