Mamma, kommer jag aldrig att kunna gå...?

Så kom frågan. Den jag har väntat på så länge, som jag har vetat skulle komma. På vägen hem från dagis kom den...
- Mamma, hur gammal är jag när lillasyster är lika gammal som mig?
- Då är du sju år och har börjat skolan.
- Kan jag gå då?
- Nej, det kan du inte.
- Kommer jag aldrig att kunna gå? (Paniken hörs i dotterns röst och tårarna börjar rulla längs med kinderna. Hon har nog redan förstått och verkar veta vad det är jag kommer att svara. Hon vill bara få det bekräftat).
- Nej, du kommer aldrig att kunna gå. Jag låter det gå en lång paus och låter dottern få sitta, vid det här laget högljutt gråtande, och ta in informationen. Vill inte försöka trösta henne, vill låta henne få vara ledsen. Lägger handen på hennes ben för att hon ska känna närheten. Sedan lägger jag till att hon alltid kommer att ha en rullstol. De kommer bli större och snabbare.
- Det är tråkigt att köra rullstol, protesterar dottern. Jag vill inte.
Jag försöker få fram vad det är som är tråkigt med rullstolen, men hon vill inte svara.

När vi är hemma har tårarna slutat att rinna och dottern är tyst. Jag lutar mig fram emot henne och frågar hur det är.
- Inte bra, svarar dottern. Hon ser så fruktansvärt ledsen ut. Önskar så att jag kunde svara henne att jag ska fixa, jag ska lära dig att gå, men det kan jag inte. Jag kommer aldrig att kunna lära henne gå. Det kvittar hur gärna jag än vill. Jag kan inte.

Jag berättar hur mycket jag älskar henne, att jag älskar henne för precis den hon är. Hon ber att få bli inburen först. Det händer i princip aldrig att hon vill komma in först och sitta själv på golvet i hallen när jag bär in resten, men i dag ville hon. Det är en signal att det inte alls är bra.

Senare på kvällen kommer det små kommentarer igen om att det är tråkigt att köra rullstol, att hon aldrig kommer kunna gå. Kramar henne mycket och bär henne mer än vad jag brukar. Nära, riktigt nära. Jag kan inte uppfylla hennes önskan, men jag kan finnas hos henne som ett stöd.

Berättar för hennes assistent om vad som har skett under dagen för att hon ska kunna vara förberedd om dottern tar upp det igen när jag inte är precis intill.

Känner mig trött och ledsen. Kommer jag någon gång vänja mig vid dessa frågor...? Kvällen blev verkligen inte alls som jag trodde den skulle bli.