Julafton

Svärmor har varit här sedan lillejulafton. Helt underbart! Hon har hjälpt till massor. Det är stor skillnad när det är så många lediga dagar och ingen assistent eller avlastning på annat sätt, t ex genom förskola. Minstingen har dessutom varit extremt klängig, vilket börjar kännas i ryggen...

Julafton blev ganska tung. Barnen var superglada, men ibland blir det bara så tydligt vad dottern klarar och inte klarar. Skillnaden mellan henne och de övriga barnen är så påtaglig emellanåt. Det är inte alltid helt enkelt att veta hur man ska hantera den sorgen. Det är som att ständigt känna sig lite ledsen.

När vi väl hade satt oss för att äta på kvällen började minstingen skrika otröstligt. Det var bara att lyfta upp henne direkt, fixa välling, ta på pyjamas och lägga henne. Hon somnade på 2 minuter. Måste ha varit helt slut. I sådana situationer är det bara att lämna allt och ta hand om barnen. Inte lönt att ens försöka dra ut på det hela och få henne att sitta kvar längre. När minstingen var i säng hade de flesta runt bordet redan kommit en bra bit in i måltiden. Hade precis satt mig ner när dottern behövde hjälp. Var så trött och slut att jag var nästan gråtfärdig. Ville bara sitta ner lite till. Bara lite lite till. Att hämta en prinskorv till dottern kändes nästan övermäkigt. Är så oerhört tacksam mina syskon i sådana här situationer. Utan att behöva fråga, så erbjöd sig min ena syster direkt att hjälpa dottern. Det är svårt att förklara, men att ständigt vara på sin vakt och vara beredd att hjälpa till tar energi. Ibland finns inte ens energin att be om hjälp. Då är det så oerhört värdefullt att ha människor omkring sig som ser och förstår, utan att jag ens behöver säga något.

Stort tack min älskade syster och svåger, för all hjälp på julafton!