Nej, nej, nej...!

"Nej, nej, nej" hörs det från dotterns sovrum. Assistenten och mannen försöker ta på dottern andningsmasken. Samma visa nästan varje kväll. Vi väntar tills hon borde sova djupt och sedan försöker vi ta på den utan att hon vaknar. Har vi tur så har hon på masken ett par timmar. Denna gången gick det inte alls. Ju senare på natten desto lättare är det att hon vaknar. Det känns hårt att hon ens ska behöva genomlida detta, men det finns liksom inte något val. Den nya masken är ändå väldigt liten och smidig jämfört med den förra, men hon vill ändå inte. Det går ju liksom inte heller att förklara för henne att det är för hennes eget bästa. Att hon kommer bli piggare, att det kommer hjälpa på sikt.

Hon är inte hjälpt av att man tycker synd om henne, men just nu gör jag det. Det gör ont långt in i hjärtat när jag hör hennes förtvivlade rop "nej, nej, nej". Vi har bestämt att hon inte ska tvingas på någon mask. Om hon vaknar och inte vill, så blir det heller inte någon mask. Vill att hon ska känna att vi respekterar hennes nej. Att hon inte tvingas på saker hon inte vill. Förhoppningen är att hon ska vänja sig så småningom. Att hon ska tycka att det är okej.