Så kom första "varför-frågan". I bilen på vägen hem från förskolan.
- Pappa, kan jag gå när jag är fem?
- Nej, det kan du inte
- Kan jag gå när jag är sex?
- Nej, det kan du inte.
Självklart var hon helt förkrossad och grät mängder. Sedan kom tredje frågan:
- Varför kan jag inte gå?
Vi har tidigare förklarat för henne att hon sitter i rulle för att hon har svaga ben, så nu fick förklaringen igen bli att hon har svaga ben, med tillägget att benen är lite dumma. Har inte bestämt mig helt ännu om det är bra att säga att benen är dumma... Det är ju skönt - och i bland välbehövligt - med en syndabock, men finns det risk för att hon får en aversion för sina ben?? Tänker på den lilla flickan som ville ha en försäkring av läkaren att hon hade fina ben - trots att de inte kunde gå.
Det är knepigt det där med dessa svåra samtal. Man blir liksom aldrig beredd på frågorna och det känns heller inte som om det går att förbereda sig helt. Dessutom är det svårt - för att inte säga omöjligt - att veta hur hon reagerar på våra svar. I regel säger hon inte direkt, utan det kommer (i bästa fall) flera veckor senare. Tror hon tänker en del, betydligt mer än vad vi alltid förstår att hon gör.
Mot tuffare mål!
3 år sedan
Hej! Ja, svårt det där, men jag tror ärlighet varar längst. Det är väl sjukdomen som är dum, inte benen? Tror det kan vara lite tokigt att lägga skulden på dotterns ben. Kram T
SvaraRaderaOm ni hymlar med sanningen säger ni indirekt till henne att det är något som är skamligt. Tror att ni måste vara helt ärliga med henne och berätta för henne om den sjukdom hon har och varför hon inte kan gå. /M
SvaraRaderaHåller med båda inläggen ovan! Ni har samma funderingar som jag har haft. I morgon ska jag försöka hitta en lämplig tid och sätta mig ner för att prata med henne.
SvaraRadera