Kompisrelationer

Ibland känns det så himla knepigt med relationen till andra kompisar. De som vi hade förväntat oss skulle finnas där och förstå, de förstår inte alls. Att bli hembjuden till någon en annan familj och sedan se alla barn, alla utom vår dotter, springa omkring, stoja och leka. Dottern blir själv, blir utesluten ur leken och det gör ont i hjärtat som förälder. Vänner som i all välmening ställer fram ett litet bord med leksaker till dottern så att hon kan leka där - själv. För det är sällan att något annat barn vill sitta ner och leka, de vill ju springa omkring. Det gör ont. Det gör så himla ont att se henne sitta där själv.

Vissa barn ignorerar henne öppet. De svarar inte när hon pratar med dem. Det är ju knappast att de inte förstår vad hon säger. Vår dotter ligger före andra barn kognitivt sätt och det är knappast något fel på vare sig hennes intellekt eller sociala förmåga. Tror att vissa av barnen inte vet hur de ska hantera henne. De vänner som inte förstår och heller inte hjälper till att coacha sina barn och hjälpa dem att se möjligheterna till lek med vår dotter blir det plötsligt jobbigt att umgås med. Förhoppningsvis blir det bättre när vi har skolat in våra assistenter. När de kan följa med och vara med i leken, att bli vår dotters armar och ben.

Att komma hem till vänner som inte förstår och när det är fler familjer med barn bjudna då blir det knepigt. Det är tungt att höra andra föräldra glatt berätta hur duktiga barnen är på att sysselsätta varandra när det i praktiken är så att alla barn är sysselsatta, alla utom vår dotter som sitter där själv vid sitt lilla bord. Vilken stimulans får hon? När andra föräldrar sitter ner och umgås med varandra och vi två springer i skyttetrafik för att hjälpa vår dotter. När vi sitter och ser de andra föräldrarna glatt gå iväg med sina barn och leka, lekar som utesluter vår dotter känns det jättetråkigt. Lekar där hon omöjligt kan vara med - om inte vi bär henne, men det fixar inte ryggen i längden.