Vart tar tiden vägen??

Denna helgen har gått så fort! Dottern har varit hos sin stödfamilj och jag och mannen har försökt fixa massor, samtidigt som vi försökt ägna extra uppmärksamhet åt minstingen. Dottern ser verkligen fram emot besöken hos stödfamiljen och när hon kommer hem har hon miljoner saker att berätta om allt hon har hittat på och alla hon har träffat. Det känns så himla skönt att det fungerar så bra. Känner mig oerhört lyckligt lottad som fått tag på en så bra stödfamilj! Tror inte att vi kunde hittat en bättre!

I går var vi på födelsedagskalas hos min syster. Vi har alltid kunnat lägga båda våra barn hos nästan vem som helst. Dottern är enklast, finns bara nallen med så kan hon sova var som helst. Minstingen har ännu inte något speciellt. Skulle vara kudden då, fast det kvittar nog i ärlighetens namn vilken kudde det är, bara det går att gosa till sig i den. Minstingen tyckte nog det var varmt för det tog en stund innan hon somnade. I vanlig ordning så blir hon bara lycklig av att bli väckt.... Hur kan ett barn vara så glatt? Trots att hon sover djupt och blir väckt av att vi lyfter upp henne, så fyrar hon av världens lyckligaste leende och är superglad och jollrar mot alla ända tills hon däckar igen i bilen. Det är sådan skillnad när vi bara har minstingen. Det går ju att ta allt i en runda till bilen! Bebis, skötväska, handväska och ev kameraväskan. Klart!