Lekens dag

Idag var det Lekens dag i Furuboda. Det är tredje året vi är där. Lika trevligt varje år. Det finns en anledning att vi sitter i bilen drygt en timma för att komma dit. I år hade nog dottern extra roligt. Vi hade med elrullen så att hon kunde köra runt själv.

Det som är så bra med Lekens dag är att allt, och jag menar verkligen allt, är handikappanpassat. Man sticker inte ut för att man sitter i rulle eller använder rolator eller går på ett annorlunda sätt. Alla som arbetar där är också så väldigt hjälpsamma. De kommer fram och frågar om de ska hjälpa till eller så bara ser de att en hjälpande hand behövs. Det var ett späckat schema och vi hade inte tid för ens hälften, men vi tittade på Pippi och Björne som sjöng för (och med) barnen, dottern fick njuta av studsmatta för första gången (om nu inte stödfamiljen varit först här...), fiskdamm, lotter, tåg ner till havet, korv, Kalvin, clowner, karusell, agility, såpbubblor, ballonger... Tåget var givetvis anpassat så att det var ramper upp till alla vagnar och det fanns möjlighet att spänna fast rullen. Dottern körde upp och parkerade i vagnen utan minsta hjälp. Hon är så himla duktig! Det fanns även en kranbil med en stor korg som åkte upp hur högt som helst i luften. Vi var en bra bit över alla höga träd. Jag tyckte det var lite läskigt...., men dottern var hur nöjd som helst. Givetvis fanns det en ramp upp till korgen för att det skulle gå bra med rulle, så hon körde glatt upp och väntade spänt på att vi skulle åka upp.

Var rätt matt när vi åkte därifrån - och väldigt glad att både svärmor och gammelmormor hade varit med nästan hela dagen. Dottern däckade rätt fort i bilen och jag hade också gärna sovit, om nu inte minstingen insisterade på att bli underhållen precis hela vägen hem...

Väl hemma så var det snabbt byte för att åka vidare till grillfest hos ett par vänner. Puh! Var rätt stressad och jättetrött när vi kom dit... Är så tacksam för en av gästerna som glatt satte sig ner intill mig på golvet när jag höll koll på barnen. Hon erbjöd sig att fixa dricka till både mig och mannen (gissar att hon såg vår stress...) och satt sedan ner och sällskapade mig på golvet. Hon är faktiskt den första som har frågat mig om hur jag önskar att våra vänner ska agera. Hon frågade också vilket stöd vi får från dagis och om det fungerar bra. Från våra vänner önskar jag att de hade sett det som självklart när vi är bortbjudna att antingen erbjuda sig att passa vår dotter, så att jag och mannen hinner äta, eller bara slå sig ner och sällskapa när vi sitter i lekrummet eller bredvid dottern. Det som är jobbigast är att vara på fester och sedan bli sittandes själv med dottern större delen av kvällen och bara höra hur de andra pratar och skrattar. Då är det svårt att inte känna sig utanför. Samtidigt så är det ibland knepigt att fråga om inte någon vill sitta med, framför allt när maten är serverad. Den blir ju kall. Det är ju inte deras ansvar att hålla koll på våra barn. Sedan vi fick minstingen är det ännu svårare att lämna dottern själv, i vart fall om minstingen är i närheten. Hon tar ibland i dotterns kläder, varpå dottern faller som en fura. Det har blivit flera hårda smällar mot golvet, när hon vill sitta på golvet, precis som sin lillasyster och leka tillsammans med henne.

Jag är så tacksam för denna gäst på grillfesten, som sällskapade mig jättelänge och som blev glad över att jag frågade om hon kunde hålla ett litet öga på båda barnen. Ville bara gå och hämta lite att dricka. Senare på kvällen när mannen satt och gav dottern mat, erbjöd hon sig att hålla koll på minstingen så att jag kunde äta. Hon passade henne jättelänge och sa efteråt när jag tackade henne, att hon hade sett hur stressade vi var när vi kom, och att hon bara var glad att hon hade fått passa barnen. Hon frågade när vi skulle åka hem, hur mycket vi behövde betala för en sådan här kväll, d v s hur mycket energi tar det från oss föräldrar. Det är ingen som har frågat mig tidigare, men så här har vi det alltid. Grillfesten var istället en väldigt trevlig kväll när jag fick sitta ner själv (!) och faktiskt äta i hyfsat lugn och ro. Såklart hade jag ett öga på båda barnen hela tiden. Det hör liksom till och är nog samma för alla föräldrar som har mindre barn.