Lyckligare barn?

Båda barnen verkar trivas bra på nya förskolan. Även om det har varit en del skrik när minstingen ska lämnas, så går det bättre och bättre. Hon accepterar numera att personalen lyfter upp henne och kan mycket väl gå fram till dem på morgonen när jag ska gå och hennes tårar rinner ner längs med kinderna. När hon väl kommit upp i deras famn så slutar hon nästan alltid att gråta på direkten. Det känns tryggt och skönt att veta att hon har slutat gråta innan jag har lämnat förskolan.

När jag hämtar barnen så är de riktigt smutsiga. Hur är det ens möjligt att bli så smutsig? Framför allt minstingen är ett enda stort smutsmonster. Ett väldigt lyckligt monster. Häromdagen hade hon blå tuschpenna i ansiktet, på tröjan, på byxorna och slutligen en hel del på de nyinköpta gummistövlarna. Undrar om de hade ritat ute....?

På förra dagiset var hon också smutsig ibland, men inte alls på samma sätt. Rullar hon sig i jorden innan jag kommer för att sedan lägga sista finishen med tuschpennan när jag går in genom grinden? På något sätt känns det som om de leker mer och utan några begränsningar i hur de får leka. Kanske vet jag för lite för att kunna dra några långtgående slutsatser, men det känns bra att se dem så smutsiga när jag hämtar dem. Även om jag inte får kläderna helt rena längre och även om jag också måste slänga mina kläder i smutsen när vi kommit hem. Smutsen har en tendens att smitta av sig på mig. Kan bero på kramarna och minstingens önskan om att få bli upplyft.

Barnen är också ofta tillsammans och leker. Utemiljön skiljer inte på små barn och de lite större. Det är möjligt att de går ut vid olika tillfällen under dagen, men på kvällen när jag ska hämta barnen så är de nästan alltid tillsammans. Det ger en viss tillfredsställelse och en oerhört stor glädje att se dem hand i hand bland de andra barnen. Att se deras kärlek till varandra kan värma vilket hjärta som helst.