Åter en dag som i en dimma

Gårdagen försvann som i en dimma. Inte ens när jag tänker tillbaka så minns jag riktigt hela dagen. Den började med på tok för få timmars sömn. Dottern sov oroligt och eftersom mannen var iväg så innebar det att jag fick ta allt själv. Tror jag somnade strax efter midnatt. Tidigt på morgonen vaknade minstingen och ropade på uppmärksamhet. Vi hade förvisso kommit överens om att mannen skulle ta minstingen på morgonen, men eftersom han var så trött hörde han inte när hon ropade. När jag väl vaknat har jag väldigt svårt att somna om, så det slutade med att jag sömndrucket vacklade in till minstingen.

Skulle nog behövt en veckas semester med fokus på sömn för att ta igen den ackumulerade sömnbristen. Försöker ändå lägga mig vid åtta en gång i veckan.

Väl på jobbet försökte jag hålla mig vaken genom att dricka stora mängder te. Den ständigt stora tekonsumtionen är antagligen en av anledningarna till att magen och jag inte är kompisar för närvarande.

På eftermiddagen hade jag ett långt telefonsamtal med dotterns läkare. Trodde det skulle vara ett snabbt avklarat. Hade bara lite frågeställningar kring det intyg hon skrivit. Det korta samtalet blev till ett 40 minuter långt samtal. Satt mest och tog djupa andetag för att inte börja gråta. Försökte sakligt förklara och samtidigt lyssna på läkaren under tiden hon pratade på. Kan konstatera att vi har helt olika syn på saker och ting. Vi delar inte samma åsikt kring hur försäkringskassan fungerar. Jag är väldigt glad i vår handläggare, men samtidigt har jag en väldigt krass syn på hur det fungerar med ansökan om assistans. Personerna som tar beslut har, av förklarliga skäl, inte alltid full kunskap i det medicinska.

Eftersom jag trodde att det var ett snabbt avklarat telefonsamtal hade jag valt att ringa från den fasta telefonen på skrivbordet. Efter samtalet var jag så slut att jag bara satt i min skrivbordsstol och stirrade framför mig. Jag försökte svälja undan gråten och samla mig för att ta itu med mina jobbmail. Vi sitter ett par stycken i rummet och även om jag hade försökt prata med låg röst så hade hon såklart hört en del av samtalet. Hon kom fram till mig, la sin hand på min axel och sa "det var svårt att inte höra delar av ditt samtal och det måste vara tufft att behöva kämpa så för sin dotter". Hon tittade medlidsamt på mig och det räckte för att tårarna skulle komma. En annan kollega kom snabbt till undsättning och inom en minut hade jag både papper att torka ögonen med och stängda dörrar till rummet för att slippa andras nyfikna blickar.

Jag är så otroligt tacksam för mina förstående kollegor och min chef som, även om jag inte berättat allt, sagt till mig att hon inte kommer att pressa mig för närvarande och att jag ska se till att ta hand om mig själv. På måndag går jag ner till 80% och jag hoppas att det kommer fungera bättre.

Sömnbristen gör att vissa mindre motstånd känns som omöjliga barrärer och det är svårt att vara den effektiva människa jag egentligen är.

Som om inte dagen varit jobbig nog så meddelade mannen på kvällen när jag kom hem att dotterns ena assistent sagt upp sig. Eftersom hon bara haft en timanställning, så gick hon på stående fot.