Klängig minsting

Minstingen vaknade i vanlig ordning halv sex i morse. Gäsp... I morgon är det min tur att få sovmorgon. Ser redan fram emot den. Fast jag är ändå inte paniktrött. Tog mitt förnuft till fånga och la mig halv nio igår - misstänkte att det skulle bli en tidig morgon. Vid sju-tiden var minstingen trött och sov drygt en timme. Var superduktig själv och fixade bara en liten stund i huset. La mig därefter i soffan och läste under tiden minstingen sov klart. Det är sällan jag verkligen tar egentid. Mestadels blir det att jag passar på att städa och fixa.

Dottern är hos sin f d stödfamilj. De har nu blivit assistenter istället, men vi kommer nog fortsätta kalla dem för stödfamilj. Även om minstingen är uppe så är det ändå ganska lugnt i huset. Önskar ibland att hon hade varit mer intresserad av att leka lite själv, men försöker att se det som en tid som inte kommer igen. Tiden då hon absolut inte kan tänka sig att leka utan sina föräldrar. Samtidigt blir jag helt varm i hjärtat när hon ropar mamma och springer så fort hon kan fram till min famn. Det är svårt att inte känna sig lycklig i de stunderna. Inser nu hur otroligt mycket jag saknade det agerandet när dottern var liten. Hon har aldrig kunnat springa fram och kasta sig i armarna på mig, även om hon säkert hade velat.

Minstingen har blivit extremt "mammig" för närvarande. Hon vill vara nära mig precis hela tiden. Om jag befinner mig mer än 1m från henne, så kommer hon fram och tar mig i fingret och drar med mig. Samma sak om hon vill gå till ett annat rum. Inte så att hon behöver något stöd för att gå, hon är jätteduktig på att både och gå springa, hon vill nog mer vara säker på att jag är i närheten hela tiden. Pappa duger bara om jag inte finns i närheten. Kan inte vara så roligt för mannen alla gånger. Just nu har jag ett par minuters egentid. Minstingen och mannen är på ovanvåningen och jag kan fixa i lugn och ro här nere.