Förskolemöte

Igår var det möte på förskolan. Först möte för föräldrar med barn på småbarnsavdelningen, direkt efter ett gemensamt möte med den andra avdelningen och så slutligen möte med bara föräldrar till barn på 3-5 års avdelningen. Totalt: 2h 45min. Var helt slut när jag gick hem.

I vanlig ordning så hade jag bett rektorn om att få ett par minuter på det gemensamma mötet. Vid varje möte (en gång per termin) ger jag en snabb information om dotterns diagnos, men också om hur vi vill att föräldrarna svarar på sina barns frågor. Barn som frågar måste få svar, antingen av vår dotter, av oss, sina föräldrar eller av pedagogerna på förskolan. Vad vi inte vill är att svaret barnen får på frågan "varför sitter hon i rullstol" är "hon har nog en sjukdom". Det som händer är att barnen stegar rakt fram till dottern och berättar för henne att hon är sjuk. Dottern känner sig inte sjuk. För henne är sjukdom feber, hosta, förkylning... För de flesta barn räcker förklaringen "hon har svaga ben". Någon längre förklaring är sällan nödvändig. Inte till så små barn. Det kommer senare, när frågor kring varför vissa har svaga ben, uppkommer.

Önskar ibland att det var fler föräldrar som erbjöd sig hjälpa till att bära när vi kommer och lämnar eller hämtar på förskolan. Det är inte alltid helt enkelt att parera alla prylar. Försökte uppmuntra dem som hjälper till genom att på mötet tacka pedagoger och de föräldrar som faktiskt hjälper till. Gissar att det heller inte är så enkelt att veta om vi vill ha hjälp eller inte.

Var helt slut när jag kom hem. Inte bara för att det var ett långt möte, utan också för att det ibland är väldigt tungt att prata om dotterns diagnos. Det blir också så markant på vissa möten. Skillnanden mellan henne och andra barn blir så tydlig. Pedagogerna visade bl a bilder på hur de lever upp till vissa riktlinjer. Riktlinjer kring hur viktigt det är att barnen får springa och utveckla sin grovmotorik... Bilderna på springande, klättrande och skrattande barn kändes som ett hugg i bröstet. Inte en rullstol så långt ögat kan nå. Pratet om att inneskor är bra gällde inte heller oss. Det var för barn som går där det är blött på golvet, d v s alla utom vår dotter. Det kan tyckas som småsaker i sammanhanget och det är det kanske, men totalt sett blir det så uppenbart hur mycket vår dotter skiljer sig från alla andra. Ibland hade jag velat ha ett tillägg i pedagogernas berättelser om hur de arbetar med utvecklingen av vår dotter, bara för att veta att det även gäller henne. Sedan är det väl självklart inte alltid så bra att lyfta fram henne som så speciell. Jag vill ju samtidigt att hon, i möjligaste mån, ska behandlas som alla andra.

Ska försöka ta ut en halv kontaktdag på måndag och hälsa på henne. Vill se hur det fungerar för henne på förskolan. Det var så länge sedan jag var på besök.