Möte på barnhab

Det var möte på habiliteringen idag. Känner mig alltid lite ur gängorna efter vissa möten. Detta var ett sådant möte. Hade jag kunnat, så hade jag åkt hem istället för att åka till jobbet. Hem till sängen.

Mötet gick egentligen väldigt bra, men vissa möten gör att det blir så tydligt hur stor skillnad det är på vårt liv och andras liv. Mitt i all sorg är jag evigt tacksam för all jag har mannen, att vi är två som kan dela på allt det jobbiga, men också allt glada.

Svärmor är fortfarande kvar här hemma. Hon har tvättat, strukit, diskat och bäddat sängarna när vi har varit på jobbet och barnen på dagis. Ända sedan i måndags har hon varit hos oss och hjälpt till. Ikväll hade vi både assistent och svärmor hemma, vilket gjorde att vi fick en kort stund för oss själva. Jag och mannen åkte iväg så fort minstingen hade lagt sig och satt i en timme på ett Espresso House inne i stan. Tysta satt vi tätt intill varandra i en soffa, drack vårt te och bara tittade på alla människor. Först tyckte jag det var lätt stressande, vi borde ju passa på att bara prata nu när vi har chansen! Samtidigt så har jag konstaterat att min hjärna liksom går ner i sparläge vid åttatiden på kvällen och vid nio är den mer eller mindre helt avstängd. Det är som om den har hittat något slags överlevnadsstrategi för att klara av att hålla koll på alla andra saker under dagen. Uppskattar inte alls det. Hatar när jag inte har koll. Vill vara effektiv hela tiden, men det är omöjligt med en kropp som vägrar. Är nog bara att lyssna och ställa upp på kraven som kroppen ställt upp för mig. Ska försöka lägga mig ännu tidigare på kvällen. Jag hoppas att ingen av våra kompisar tar illa upp för att jag sällan orkar vara social speciellt länge på kvällen...

Vi köpte två flaskor fin olivolja till svärmor som tack för all hjälp. Jag hoppas att hon uppskattade presenten. Tror inte hon brukar köpa den sortens olivolja, vilket gör det dubbelt roligt att få ge det till henne.