Mysig och lätt kaotisk eftermiddag

Eftermiddagen har tillbringats hos dotterns dagiskompis. Lätt kaotiskt med minstingen i ett hus med trappa och som inte är barnsäkrat, fast själv var hon nog ganska lycklig. Någon som var lycklig, var dottern. Vid ett tillfälle tittade hon allvarligt på sin dagiskompis och frågade om han tyckte om henne, vilket han svarade jakande på. Dottern blev så lycklig att hon ropade "pappa, N tycker om mig!". En stund senare tog hon hans hand för att pussa på den. Hon måste ha sett för många riddarsagor...


När det var dags att åka hem och börja med kvällsmaten var dottern inte alls redo att åka hem. Det hela slutade med att jag, mannen och minstingen åkte hem för att fixa mat. 45 min senare var mannen på plats för att hämta en fortfarande lycklig dotter.


Om man räknar bort de gånger vi har lämnat dottern hos den närmsta familjen, inkluderat stödfamilj och faddrar, så var det första gången vi lämnade henne själv. Kan i vart fall inte komma på något annat tillfälle - med undantag för när hon var en riktigt liten bebis då vi hade ett grannbarn som passade henne vid ett par tillfällen. Föräldrarna till N fick en snabb genomgång i hur de skulle bära dottern om hon skulle behöva hjälp. Tror inte att det finns något annat barn vi litar så mycket på som N. Han är så mån om att hon ska ha det bra hela tiden. Han sprang och hämtade kuddar för att vår dotter inte skulle slå sig om hon skulle trilla och han sprang och hämtade allt hon ville, väl medveten om att hon har svårt att hämta själv. Det som gör det hela extra rörande är att han fixar och donar utan att någon ber honom. Det är inte så att jag, mannen, hans egna föräldrar eller dottern alltid ber honom fixa runt henne, men han gör det ändå.



Det kan inte hjälpas, men det känns lite trist att de ska flytta från varandra till sommaren när vårt nya hus är färdigbyggt.