Äntligen helg

Äntligen helg! Dottern hade fortfarande feber i morse. Var inne på jobbet och arbetade ett par timmar så intentivt jag kunde innan jag behövde åka hem för att avlasta mannen. Det är tungt att vara hemma själv med båda barnen. Har massor kvar att göra, men ska försöka orka med att jobba lite i helgen.

Stödfamiljen var och hämtade dottern vid 17-tiden. Det gick inte att ta misste på dotterns glädje. Hon skulle berätta allt hon hade gjort under dagen och tittade glatt på mannen i stödfamiljen när han lyfte upp henne för att bära ut henne till bilen. Jag fick massor med slängkyssar från en väldigt glad dotter när hon åkte iväg. Borde vara van vid det här laget. Hon har varit hos dem en helg i månaden sedan hon var 1,5 år, men det känns ändå konstigt när de hämtar eller vi lämnar henne.

Tog en promenad med mannen och minstingen vid 18-tiden. Kändes så lyxigt att kunna ta en promenad i lungt tempo och bara strosa omkring. Händer aldrig att vi gör när dottern är med. Trist... Vi pratade lite kring varför det är så, för egentligen finns det ju inget som hindrar. Det är bara det att det är så mycket som ska hållas reda på med ståskalstid och sjukgymnastik. Sedan ska elrullen med och det är inte alltid dottern är så sugen på att köra dit vi vill. Ja, jag vet, det är så för föräldrar med gående barn också, det är bara det att det ibland känns som om orken inte finns där. Det blir så mycket planerande först att säkerställa att vi hinner med skaltid och sjukgymnastik och sedan hålla koll så att hon sitter rätt i rullen, att hon inte kör på någon eller kör över gatan när det kommer en bil.... och så att vi inte råkar gå förbi en lekplats som inte är tillgänglig för henne. Det är så smärtsamt när vi går förbi lekplatser som inte fungerar. Dottern vill såklart också leka, men det är svårt (och tungt) att få henne att i vart fall kunna utnyttja lekplatsen lite.

Ser jag objektivt ibland på mitt liv så tycker jag att jag är väl gnällig, men det är så mycket känslor involverade. Det är ofta det som sliter mest. Det är känslan av allt hon inte kan som gör så himla ont. Jag kan inte skydda henne och inte heller mig själv, men ibland är det skönt att få undvika vissa saker. I alla fall lite...