Födelsedagsfirande och annat

Minstingen är 1 år idag. Tänk att det går så fort. Det känns som om det var igår som jag gick omkring och var gravid. Dottern har beställt pricesstårta - med rosor. Speciellt det sista är viktigt. Det ska vara rosa marcipanrosor och gissningsvis ska merparten vara till henne. :o)

Vi ska fira lite ikväll. Nu på morgonen blir det bara för stressat. Dottern ska till dagis och jag och mannen ska iväg till barnhabiliteringen för ett möte. Minstingen får följa med till barnhabiliteringen. Det är lite svårt att koncentrera sig när hon är med, men så får det bli.

Vi har ännu inte hunnit köpa alla presenter till minstingen. Lite kläder ska hon få, men hon borde kanske få en leksak också... När dottern fyllde 1 var vi mycket snabbare på att fixa, nu gör vi allt i sista stund istället. Tror det är en överlevnadsstrategi. Det är bara lite mycket just nu. Har börjat glömma saker, saker som jag tidigare inte hade problem att komma ihåg. Lite läskigt när minnet sviker så totalt. Inte om det händer en gång kanske, men när det går att se ett mönster. Livet blir också mer kaotiskt än det hade behövt bli. Igår kom mannen på att han glömt att det var aktivitet på dagis på em idag - en aktivitet som innebär dels att barnet ska vara utklätt dels att någon av oss förväntas vara där kl 15. Min man kan inte komma så tidigt idag, utan jag behöver fixa. Normalt sett slutar jag vid 5-tiden, men jag får flexa ut ett par timmar tidigare. Har inte riktigt den tiden.... Jo, jag har timmarna på flexen, men jag har massor att göra på jobbet. Arbetsuppgifter som inte görs av någon annan om jag inte är på plats. Lätt stressande.... Hade jag vetat lite tidigare i förväg hade det också varit enklare att planera tiden på jobbet. Känns som om dessa situationer uppkommer hela tiden.

Igår hade vi assistent här hemma. Jag var iväg på möte hela kvällen med RBU, men enligt mannen hade det gått riktigt bra. Dottern ville förvisso inte att assistenten skulle bära henne, byta blöja, göra sjukgymnastiken etc, men samtidigt får det nog bli en övergångsperiod när vi visar och hjälper till. Det är viktigt att båda känner sig trygga.