En hektisk vecka

Det har hänt mycket de senaste dagarna, men jag har bara inte haft ork att gå in och skriva något. Det som hände först var nog att husvisningen flyttades fram en vecka - mäklarens initiativ, men vi var väl inte direkt svårövertalade... I morgon kommer svärfar hit och hjälper mannen att fixa lite exteriört. Ovanvåningen ser lätt kaosartad ut efter vår städning i klädkammaren och målningen av toaletten. Motivationen försvann för ett par dagar när vi inte längre behövde stressa inför en visning. Nya tag till helgen!

Sedan fick vi ett efterlängtat besked för minstingen - en friskförklaring. Det hela började för någon månad sedan när mannen var på ett rutinbesök på BVC läkaren konstaterade att det lät som om hon hade blåsljud på hjärtat... Läkaren försökte lugna min man med att i 3 fall av 4 så försvinner det av sig självt. 3 av 4 innebär att det är 25% sannolikhet att det inte försvinner... Om man ser det i perspektiv att det är 1 barn på 100 000 födda som får dotterns sjukdom, så är 1 barn på 4 väldigt hög sannolikhet. Mannen stod på sig och remiss skrevs till kardiolog på barnsjukhuset. Vi beslutade oss för att använda någon form av förträning genom att inte berätta för någon. Om ingen annan vet, så blir det heller inte så många frågor. Ju fler frågor, desto fler gånger tvingas man tänka på något man helst inte vill tänka på.

Första besöket på kardiologen innebar en minsing som grät förtvivlat i nästan 1 timma. Jag var precis lika slut som hon var - och nästan lika ledsen. Det är jobbigt att hålla fast sitt barn som i ett skruvstäd när de absolut inte vill. Det konstaterades att hon hade ovanligt mycket vatten runt hjärtat - som tydligen kan tyda på hjärtproblem. Suck...! Återbesök efter 3 veckor för att se om det blivit mer, mindre eller samma. Vid nästa besök såg man ingen förändring och nytt besök bokades in ytterligare några veckor senare för att vara på den säkra sidan. I måndags var mannen på kardiologen och allt såg bra ut. Lite extra vatten, men det behöver inte betyda något alls. I övrigt ser hjärtat ut precis som det ska. Skönt!

Natten mellan tisdag och onsdag sov dotterns assistent över för första gången. En hel natts obruten sömn för mig och mannen! Dörren var stängd till dottern och assistenten, så att vi inte skulle vakna om dottern ropade. Istället hade vi gett instruktioner till assistenten att komma in till oss och väcka oss om det var något. Assistenten verkade rätt trygg med situationen och skötte det galant. Lite förvirring är det så här i början. Det tar ganska mycket längre tid för henne att göra alla övningar och se till så att allt hinns med. Vi lever ett väldigt inrutat liv där allt görs på ett visst sätt för att öka effektiviteten, vilket är enda sättet att hinna med allt som måste göras.

I övrigt har det varit två extremt stressiga veckor, både privat och på jobbet. För stressigt. Inte bra när kroppen börjar säga ifrån... I morgon ska jag hålla utbildning på jobbet och jag tror att det kommer bli lite bättre därefter, för utbildningen har verkligen varit ett enda stort stressmoment. Hoppas i vart fall... Har börjat mer aktivt stryka saker i kalendern på jobbet och säga nej, även till saker som jag egentligen tycker verkar jätteroliga.

Dags att sova!